Med lätthet i allvaret
Insnöad på lateralt tänkande. Alltid är det något.
Text. Teori. Tidens tema. Trauma.
Text. Teori. Tidens tema. Trauma.
Ett pågående risktagande. En evig repetition.
Varje mening öppnas med "Jag har mina egna teorier kring det..."
Riskgrupp:.
Riskfilm.:.
Risklitteratur..:
Riskkultur::.
Riskestetik.-
Riskdistorsion:¨
Riskdistinktion-:'-
-..:- BÄRSÄRK.;;!!!
Riskgrupp:.
Riskfilm.:.
Risklitteratur..:
Riskkultur::.
Riskestetik.-
Riskdistorsion:¨
Riskdistinktion-:'-
-..:- BÄRSÄRK.;;!!!
.Tvärbalk. .Avantgarden.
.Folkvett. .Stringens.
.Myrmark. .Egenhet.
.Folkvett. .Stringens.
.Myrmark. .Egenhet.
.Åsamka. .Kallocain.
(RIS
KGR
UPP)
(RIS
KGR
UPP)
(UND
ERF
UND)
(UND
FAL
LEN)
Sweden, chill the fuck out
"... and then show me how to do it."
Göteborg: förlossning; Östra sjukhuset '84, barndomsminnen; Hisingen, dagis, Jenka, Parkhurst och Ultra Leaf - ett vacuum, tonårsfadäser; Toleredsskolan, fotboll, Sort Guld - ett töcken. Sitter i ett kvavt vardagsrum hemma hos vänner. Barndomsvänner blir vuxna. Blicken sneglar motvilligt ut över ett Avenyn där vilsna människor berusat vinglar fram på gatstenarna. Soluppgång. De skanderar att det här kanske är sommarens sista natt.
"Yeah, well, maybe not."
# dir: justin kerrigan "human traffic" (1999)
Göteborg: förlossning; Östra sjukhuset '84, barndomsminnen; Hisingen, dagis, Jenka, Parkhurst och Ultra Leaf - ett vacuum, tonårsfadäser; Toleredsskolan, fotboll, Sort Guld - ett töcken. Sitter i ett kvavt vardagsrum hemma hos vänner. Barndomsvänner blir vuxna. Blicken sneglar motvilligt ut över ett Avenyn där vilsna människor berusat vinglar fram på gatstenarna. Soluppgång. De skanderar att det här kanske är sommarens sista natt.
"Yeah, well, maybe not."
# dir: justin kerrigan "human traffic" (1999)
Blott ett minne/Dödsdans en övergående fas
Tiden i livets kliniska väntrum blev längre än vad jag förfarade. Jag är pånyttfödd, men inte en enda krake har verkat lägga märke till min bortgång. Inte en enda dök upp på min begravning. Inte en enda frågade om jag fortfarande var vid liv eller existerade.
Jag är inte besviken. Jag är förstående. Jag är passiv.
Bakgrunden till inläggets inledning är att med facit i hand hade jag lika gärna kunnat vara död. 2:a januari 2007 var senast jag lämnade livstecken. Sedan dess har bloggen varit negligerad, den har stått stilla, "nedlagd" - som om jag varit död. Tanken är inte helt ologisk. Kenya, farliga djur, hög kriminalitet, flygkrasch, vinterdepression, flyttångest, stupad i någon helvetes nakenchock - "man down! man down!". Bryr sig någon om dessa omständigheter, dessa möjligheter som hade kunnat orsaka min tidiga bortgång?
Så lät det förr, tidigt 2007:
"22-åring omkommen utan att omvärlden spekulerar i varför"
Ny rubrik, aktuell nu, nu som då blir då:
"22-åring åter vid liv, omvärlden rycker på axlarna"
Kärlekshat, bitterhet, mänsklig svaghet. Sverige, detta jävla näste. 2007-02-05
Jag är inte besviken. Jag är förstående. Jag är passiv.
Bakgrunden till inläggets inledning är att med facit i hand hade jag lika gärna kunnat vara död. 2:a januari 2007 var senast jag lämnade livstecken. Sedan dess har bloggen varit negligerad, den har stått stilla, "nedlagd" - som om jag varit död. Tanken är inte helt ologisk. Kenya, farliga djur, hög kriminalitet, flygkrasch, vinterdepression, flyttångest, stupad i någon helvetes nakenchock - "man down! man down!". Bryr sig någon om dessa omständigheter, dessa möjligheter som hade kunnat orsaka min tidiga bortgång?
Så lät det förr, tidigt 2007:
"22-åring omkommen utan att omvärlden spekulerar i varför"
Ny rubrik, aktuell nu, nu som då blir då:
"22-åring åter vid liv, omvärlden rycker på axlarna"
Even Steven
Det är något visst med industrilandskap när vädret går i moll. Höjer vi insatsen med några tegelstenar och hyvlar ner misslyckade renoveringsförsök hamnar vi på dur där eskaleringsmekanismen mörbultar behaget av tilltalande estetik. Om någon har glömt hur visuell attraktionskraft kan greppa tag i ens sinnen är det bara att återigen buga för Glorious Mondays. Åke Green på Böglobbyn, Sigge Eklund på Kobra, Patrik Sjöberg på Ett Herrans Liv, opposite-George på Seinfeld, ett gäng griniga engelsmän på Griniga Gubbar (Merry f*ckin Christmas!), eftertexterna på Bingo Royale, repris på Humorlabbet, pumpsprängning på Letterman. Har jag dött och hamnat i TV-himlen? Ett-ords-svar: Nej.
– Vad vacker du är, säger den förvuxna pojken på 47 år.
– Tryck på godkänn, säger ICA-kassörskan i 20-årsåldern.
Det är något visst med uppmuntrande av värdelösa människor. Ibland kan jag se tjusningen i att bli uppmuntrad. Kurar upp i krubban. Fosterställning utan skvalpande, kluckande och behagligt fostervatten. Julstjärnor skiner på mitt ansikte. Nej helskotta, det är flimmer från TV: n som vanligt. Måndagar är
fantastiska! TV-mässigt är det en fröjd, livssituationen är bra, framtidsutsikterna är bra, kärleken är mer än bra, energinivån är relativt bra, tankarna är begagnande. Dagens interna siffror/tagline: 1 kg köttbullar, 2.5 kg papillon. Dokumentärfilmen Mitt Liv som Hund(nörd) tar sig an den tuffa uppgiften att formas. Missar dock lite av barnets uppväxt för avgången på fredag säger det. Kom att tänka på årets julfirande i Kenya. Innebär miljöbytet att jag förpassas ifrån alla julklappsöppningar där jag frampressar ett drama av tacksamhet? Även om jag är tacksam för minsta lilla, kreverar jag av förväntad tillgjordhet och återhållandet av det genuina. Borde krevera mer ofta (vilket jag också gör).
Det är något visst med att hamna på plus minus noll i tid och otid. Allting ordnar sig. Mig veterligt ett påstående som blott håller om man läser in dikter i nakenmundering, skriver poesi mellan raderna och är allmänt kultiverad (underförstått fortfarande naken).
En mespropp. 2006-12-12
Sanningen på snedden
Sist ut i ledet av medresenärer sladdade även jag in hos Vaccinationsdoktorn ikväll för en nål i armen. Det gick smärtfritt men mötet med doktorn var okonventionellt - snudd på märkligt.
Norrköping har aldrig varit en stad i brist på udda karaktärer, tvärtom så frodas de "utstötta" originalen i denna delen av Sverige (inte mig emot, jag inspireras). Jag vet inte om det var det "varma" decembervädret på 13 grader eller bara min kommande resfeber som spökade, för doktorn gav ett speciellt intryck i sitt lilla rum. Först ropade han med öststatsbrytning upp fel könummer hela tiden, medan han sedan pratade om Dukoral hit och Stalin dit.
I väntrummet var jag näst sist för "operation". Väl där inne försökte jag kommunicera fram att jag skulle till Kenya, varpå doktorn tog fram ett häfte där han bläddrade fram Kenya under fliken K. Efter detta fick jag inte en syl i vädret, även om mina försök att nämna gulsot, Dukoral och Profylax var många - blev jag nekad min existens som resande och betalning var min lott några minuter senare.
Tacka vet jag gamla öststatsläkare! De vet var skåpet ska stå.
Mänsklig kontakt och värme som bortblåst - kvar har vi mänsklig kontakt och kyla.
Om det ser ut som en verklighet tar man fortfarande in det som ett ideal. 2006-12-05
Är det där kokain du har i mustaschen
eller är du bara glad att se mig? Sniff, snort, attjo.
Dom tre f:en för framgång: fax, fjäsk och fagra blomster. 2006-11-30
Djävulens natt är här, men djävulen är inte inbjuden. Antagligen skulle han nekat, eller glömt att OSA spektaklet. Jag ligger flottig i en fritös full av diverse sociologiska perspektiv och bredvid mig ligger en lika drypande oljig bok "Hopplös och Hatad Av Alla - How to Lose Friends and Alienate People" av Toby Young. Det som är höjdpunkten med detta inlägg/nattsuddande/tidsfördriveri/bokanalysförnekelse/
grimaserande-i-spegeln/oansvarslösa-komma-till-saken-event är att jag inte kan få något grepp om boken. JAG. KAN. INTE. GREPPA. BOKEN. Den glider ur mina greased up, snuskiga labbar. Den slippriga friktionen förtjänar ett kokt stryk från ett glödande järnspett i djävulens regi. Ett famntag är förgäves, perspektiven glider bara längre isär från boken. Snälla, jag kan väl få ett grepp om den. Jackpot nu torde vara om jag från ingenstans, vetenskapligt oförklarligt, skulle börja tala i tungor där tungspetsen formulerade en felfri analys. Rakt framför ögonen på min spegelbild som fortfarande grimaserar. I tanken är det inga problem för där flirtas det hejvilt med genialiska formuleringar, men telepatiskt är jag chanslös att få ner det på print. Jag måste få ett grepp. Sniff, snort, attjo.
grimaserande-i-spegeln/oansvarslösa-komma-till-saken-event är att jag inte kan få något grepp om boken. JAG. KAN. INTE. GREPPA. BOKEN. Den glider ur mina greased up, snuskiga labbar. Den slippriga friktionen förtjänar ett kokt stryk från ett glödande järnspett i djävulens regi. Ett famntag är förgäves, perspektiven glider bara längre isär från boken. Snälla, jag kan väl få ett grepp om den. Jackpot nu torde vara om jag från ingenstans, vetenskapligt oförklarligt, skulle börja tala i tungor där tungspetsen formulerade en felfri analys. Rakt framför ögonen på min spegelbild som fortfarande grimaserar. I tanken är det inga problem för där flirtas det hejvilt med genialiska formuleringar, men telepatiskt är jag chanslös att få ner det på print. Jag måste få ett grepp. Sniff, snort, attjo.
Dom tre f:en för framgång: fax, fjäsk och fagra blomster. 2006-11-30
Sitcom disease
A situation comedy, usually refered to as a sitcom, is a genre of comedy programs which originated in radio. Today, sitcoms are found almost exclusively on television, as one of its dominant narrative forms. Sitcoms usually consist of recurring characters in a common environment such as a home or workplace.
A disease or medical condition is an abnormality of the body or mind that causes discomfort, dysfunction, distress, or death to the person afflicted or those in contact with the person.
Min näsa är inte bara snorig, jag har också fått en kronisk släng av sitcom disease (dock inte i nästrakten). Den har blivit svårare och svårare med åren där första symptomen påträffades redan under högstadietiden, sent 90-tal. De senaste åren, kanske även de senaste timmarna, har den helt plötsligt exploderat till proportioner som kan kallas kroniskt. Den här så kallade sjukdomen refererar inte till ett sjukligt begär efter sitcoms på TV, nej nej, då har poletten fallit ur spottkoppen. Vardagslivet som sitcom. När vardagslivet tenderar till att fumla sig in i sitcomfåran (likt Kramer genom en dörrpost), att allt omkring dig kan tolkas eller vill bli tolkat som en situerad komedi. Den medieförstörda generationen. Det är egentligen strävan efter att vardagslivet skall alt. måste utforma sig som det manusförfattade livet gör i en sitcom, som är det mest kritiska tecknet på att det har gått för långt.
Fördel: Vardagen blir lite mer rolig, lite oftare.
Nackdel: Vardagen får prestationsångest, lite oftare.
Jag hatar när folk försöker dölja att de gäspar. De biter ihop tänderna hårt och kinderna börjar vibrera medan de anstränger sig för att inte öppna munnen. Det ser ut som om de avrättas i elektriska stolen. 2006-11-29
A disease or medical condition is an abnormality of the body or mind that causes discomfort, dysfunction, distress, or death to the person afflicted or those in contact with the person.
Min näsa är inte bara snorig, jag har också fått en kronisk släng av sitcom disease (dock inte i nästrakten). Den har blivit svårare och svårare med åren där första symptomen påträffades redan under högstadietiden, sent 90-tal. De senaste åren, kanske även de senaste timmarna, har den helt plötsligt exploderat till proportioner som kan kallas kroniskt. Den här så kallade sjukdomen refererar inte till ett sjukligt begär efter sitcoms på TV, nej nej, då har poletten fallit ur spottkoppen. Vardagslivet som sitcom. När vardagslivet tenderar till att fumla sig in i sitcomfåran (likt Kramer genom en dörrpost), att allt omkring dig kan tolkas eller vill bli tolkat som en situerad komedi. Den medieförstörda generationen. Det är egentligen strävan efter att vardagslivet skall alt. måste utforma sig som det manusförfattade livet gör i en sitcom, som är det mest kritiska tecknet på att det har gått för långt.
Fördel: Vardagen blir lite mer rolig, lite oftare.
Nackdel: Vardagen får prestationsångest, lite oftare.
Henrik heart Japan
Fan, vad jag har dragit mig från att skriva om moderelaterade saker (!) - har redan gjort ett undantag när skorgasmen drabbade mig. Önskelistan för skor som fortfarande står kvar med fötterna på jorden, var ett inlägg som inte på något sätt ville blanda sig i kampen med fashionistabloggarna (stampar gör den förvisso otåligt men ändå harmfullt och jordnära). Fan, för att jag nu ändå kan tillåta mig själv att glida in på modespåret en smula till och göra ännu ett försmädligt undantag. Inte för att jag kommer stanna kvar där utan för att den aspekten av mode som jag måste ta upp inspirerar mig nåt så fruktansvärt, jag vill vara en del av den japanska streetstilen (absolutely fab, för att citera nån Carrie-kopia). Jag vill, jag vill, jag vill. Det har jag velat länge på sätt och vis även om den klädmässiga sidan utvecklats med åren, för har ju alltid haft nån skruvad förkärlek för det landet, JAPAN - som så många andra också verkar ha. Jag får trösta mig själv med att jag, så väl, vet att jag inte är speciell på något sätt, inte bland 9 miljoner svenskar, inte bland 6 miljarder
människor. Okej, kanske bland de 9 miljoner svenskarna - så långt måste jag sträcka mig för att ha någon typ av självrespekt kvar i kroppen. I alla fall, mer eller mindre brukar Jap Fags vara människor med en viss förfinad smak och känsla för stil. Märk väl att jag INTE (fullt ut) lägger en betydelse i att det är någon bättre typ av smak eller stil som jag företräder. Får en känsla av att jag vill skratta skrockfullt, undrar varför? Fram med Kalashnikoven igen, fram med självföraktet.
Jag har en del vänner i Japan (i Tokyo och Fukuoka), men har aldrig haft råd att besöka dem ännu. Vi möttes halvvägs av en "slump" när jag och min käre vän E bodde ett halvår i Perth, Australien våren 2004. Fan, vilka sköna upplevelser vi hade med T, M, Y m.fl! Inte för att dra alla japaner över en kam, men de vi träffade var/är/blev sköna på ett i mina ögon romantiserande sätt (magkänslan säger att de inte var unika, ni förstår, unika men inte unika). Nu hade ju inte mina fördomar präglats av japanen som kameratokig groupie, man är ju inte dummare än längden på sin näsa - ändå har jag en romantiserande bild, trots allt är japsen bara människor. Jag som har en pluttenäsa. Vi släpper den tråden, ger den lite andrum.
Vad jag vill komma fram till är att jag i deras vänskap fick upp ögonen extra mycket för japanskt streetmode. Abre los ojos! Visst kände man till de mest välkända klädkreatörerna som Kenzo, Issei, Comme des Garcons och Yamamoto (de sk "Japonaiserie") sedan tidigare - men streetstilen är något annat, ett fenomen som då i princip inte läckt ut från ön. Nu däremot har det japanska streetmodet ridit på en våg sedan länge, en våg som jag vill rida på lite till, lite mer, lite oftare. Tacka Internet och den globaliserade, bloggande världen för att vi nu känner till Harajuku-kidsen i all deras vardagliga kreativitet när det kommer till sin utstyrsel, och för gatorna i Shibuya som utåt sett kryllar av hippa, charmerande och coola tjejer och killar. Tack.
människor. Okej, kanske bland de 9 miljoner svenskarna - så långt måste jag sträcka mig för att ha någon typ av självrespekt kvar i kroppen. I alla fall, mer eller mindre brukar Jap Fags vara människor med en viss förfinad smak och känsla för stil. Märk väl att jag INTE (fullt ut) lägger en betydelse i att det är någon bättre typ av smak eller stil som jag företräder. Får en känsla av att jag vill skratta skrockfullt, undrar varför? Fram med Kalashnikoven igen, fram med självföraktet.Jag har en del vänner i Japan (i Tokyo och Fukuoka), men har aldrig haft råd att besöka dem ännu. Vi möttes halvvägs av en "slump" när jag och min käre vän E bodde ett halvår i Perth, Australien våren 2004. Fan, vilka sköna upplevelser vi hade med T, M, Y m.fl! Inte för att dra alla japaner över en kam, men de vi träffade var/är/blev sköna på ett i mina ögon romantiserande sätt (magkänslan säger att de inte var unika, ni förstår, unika men inte unika). Nu hade ju inte mina fördomar präglats av japanen som kameratokig groupie, man är ju inte dummare än längden på sin näsa - ändå har jag en romantiserande bild, trots allt är japsen bara människor. Jag som har en pluttenäsa. Vi släpper den tråden, ger den lite andrum.
Vad jag vill komma fram till är att jag i deras vänskap fick upp ögonen extra mycket för japanskt streetmode. Abre los ojos! Visst kände man till de mest välkända klädkreatörerna som Kenzo, Issei, Comme des Garcons och Yamamoto (de sk "Japonaiserie") sedan tidigare - men streetstilen är något annat, ett fenomen som då i princip inte läckt ut från ön. Nu däremot har det japanska streetmodet ridit på en våg sedan länge, en våg som jag vill rida på lite till, lite mer, lite oftare. Tacka Internet och den globaliserade, bloggande världen för att vi nu känner till Harajuku-kidsen i all deras vardagliga kreativitet när det kommer till sin utstyrsel, och för gatorna i Shibuya som utåt sett kryllar av hippa, charmerande och coola tjejer och killar. Tack.
Jag och min Patek Philippe
Självklarheter som att det är fredagskväll, löning och Förkvälls-"underhållning" patetiska att ta upp. Jag är patetisk stundtals, alltid. Denna bloggen är patetisk. Ett skämt som ingen skrattar åt, inte ens av skadeglädje. Skadeglädje är annars något härligt, i blott några sekunder - sen täcks man av en filt med kylande effekt som rentav vill mig illa. I själva verket är det jag själv
som vill mig illa när jag tillåter det dåliga samvetet att få mig human. Fan vilka drastiga växlar det ska vara mellan attflimrande i bakgrunden är vara en stor och empatisk humanist till att jag blir djävulen personifierad (i blott några sekunder). Patetiskt det här än så länge.
Ytligheterna avlöser varandra: bokade tid hos min hårdoktor förut, akilleshälen HÅRET måste skötas om. Rufset måste putsas. Funderar på hur min nakna kropp ska bli klädd inför kvällen. Möjligtvis doppa mig i tjära och hoppas på att någon uppmärksammar min galenskap? Asfalt är kvällens tema. Blir nog något tråkigt som vanligt, har för stora krav för att jag någonsin ska kunna uppfylla dem. Jag är pepp ikväll! Pepp är ett ord jag ogillar. Vinprovning och Depeche-kväll bjuder fredagen på i alla fall. Min Patek Philippe ligger bredvid och uppmuntrar mig, det enda i min outfit som står ut. Som ett jävla gökur direktimporterad från Genève skriker den efter uppmärksamhet. Eller är det som vanligt jag som projicerar mina egna brister på saker i min omgivning igen? Jag är hopplös. Älska mig inte. Hata mig inte.
Lot brast ut i fnatt, Sodom och Gomorra schack matt. 2006-11-25
som vill mig illa när jag tillåter det dåliga samvetet att få mig human. Fan vilka drastiga växlar det ska vara mellan attflimrande i bakgrunden är vara en stor och empatisk humanist till att jag blir djävulen personifierad (i blott några sekunder). Patetiskt det här än så länge.Ytligheterna avlöser varandra: bokade tid hos min hårdoktor förut, akilleshälen HÅRET måste skötas om. Rufset måste putsas. Funderar på hur min nakna kropp ska bli klädd inför kvällen. Möjligtvis doppa mig i tjära och hoppas på att någon uppmärksammar min galenskap? Asfalt är kvällens tema. Blir nog något tråkigt som vanligt, har för stora krav för att jag någonsin ska kunna uppfylla dem. Jag är pepp ikväll! Pepp är ett ord jag ogillar. Vinprovning och Depeche-kväll bjuder fredagen på i alla fall. Min Patek Philippe ligger bredvid och uppmuntrar mig, det enda i min outfit som står ut. Som ett jävla gökur direktimporterad från Genève skriker den efter uppmärksamhet. Eller är det som vanligt jag som projicerar mina egna brister på saker i min omgivning igen? Jag är hopplös. Älska mig inte. Hata mig inte.
45 kg kol- och tändvätskedoftande kött
Bearnaisesås. 3 liter bearnaisesås. 5 liter Vasalopp. Bingo Royale smakar... gott. Casino Royale... avskyvärt. Gästspelande La Guillotine var god, en belgisk ale - Vattentornspuben håller stilen. Planeten gör mig "ledsen", likaså An Inconvenient Truth. Ledsen är fel ord.
Min kära mamma fyller år idag. Grattis! Din lilla parvel som vuxit upp till en större parvel skålar i din ära. Glad över vår relation. Den turkosa väggen tror jag på.
Radio Sunk. Vi fyllde ett obetydligt tomrum. Inte längre. Vi borde göra det igen. Sverker Åström är veckans äldre medborgare. Ironisk? Idéerna inför framtida projekt är som överdimensionerad sockervadd; söta, irriterande klibbiga, fantastiska. Sparka mig! Konfrontera mig! Ställ mig mot väggen och avfyra din Kalashnikov! 1, 2 ,3 - jag talar till dig Henrik. Läsvärt i gratistidningen Nollelva #10, s. 12: "Att åka iväg kan vara ett sätt att komma hem. Fråga Markus Birro. Flytten från Göteborg till Norrköping förändrade hans liv. - Det finns ett sorts undanglidande vemod i ögonen hos folk i Norrköping som jag tycker mycket om, säger Birro". Jag gillar Marcus Birro, eller rättare sagt hans uttalanden. Kulturmanifestet har redan fått min signatur.
This is the only picture that will ever be taken of you. 2006-11-24
Min kära mamma fyller år idag. Grattis! Din lilla parvel som vuxit upp till en större parvel skålar i din ära. Glad över vår relation. Den turkosa väggen tror jag på.
Radio Sunk. Vi fyllde ett obetydligt tomrum. Inte längre. Vi borde göra det igen. Sverker Åström är veckans äldre medborgare. Ironisk? Idéerna inför framtida projekt är som överdimensionerad sockervadd; söta, irriterande klibbiga, fantastiska. Sparka mig! Konfrontera mig! Ställ mig mot väggen och avfyra din Kalashnikov! 1, 2 ,3 - jag talar till dig Henrik. Läsvärt i gratistidningen Nollelva #10, s. 12: "Att åka iväg kan vara ett sätt att komma hem. Fråga Markus Birro. Flytten från Göteborg till Norrköping förändrade hans liv. - Det finns ett sorts undanglidande vemod i ögonen hos folk i Norrköping som jag tycker mycket om, säger Birro". Jag gillar Marcus Birro, eller rättare sagt hans uttalanden. Kulturmanifestet har redan fått min signatur.
Skohora för två kvällar
(eller kvällarna då skorgasmen drabbade mig, eller kvällen då jag förlorade smakbesinningen och lade in minsta lilla bild på ett par skor som jag hittade på internet i en snabb sökning. Jag har bättre och mer distinkta smaklökar än så här - Oh, I'm so embarrased. Vad kommer folk att tro? Jag kan inte stå för det här längre. Första och sista gången jag ger mig ett "C-")
Hyperborea
Hyperborea; enligt Antikens mytologi ett land i norr, bakom solen, där luften är ren och där det är fridfullt. Klimatet är förtjusande, likaså det mytomspunna folket (hyperboréerna) - folket som åtnjuter den totala lyckan. Missämja och sorg är helt okänt för dem. Detta folk i norr lever länge och sjunger även vackert.
Sverige är som en bräcklig neurotiker. Tror du på grekisk mytologi? Knappast. Men man kan inte förneka Antikens inflytande på den överskattade västvärlden. Sokrates, Aristoteles, Platon, Arkimedes, Cicero, Homeros. Ingen minns någonsin kopian, däremot originalet . Vad säger då detta om Sverige? Om samhället? Om oss som individer i det samhället?
Gå i taket, bättre än att gå in i väggen. 2006-11-08
Reaching such exotic lands is never easy:
Never on land or by sea will you find
the marvelous road to the feast of the Hyperborea.
Sverige är som en bräcklig neurotiker. Tror du på grekisk mytologi? Knappast. Men man kan inte förneka Antikens inflytande på den överskattade västvärlden. Sokrates, Aristoteles, Platon, Arkimedes, Cicero, Homeros. Ingen minns någonsin kopian, däremot originalet . Vad säger då detta om Sverige? Om samhället? Om oss som individer i det samhället?
Shit floats
Afrika! Det är sällan tvära kast av det större snittet i mitt liv, desto oftare i det mindre. Jag styr kosan mot en kontinent där jag aldrig satt ner foten tidigare, inte mer än i tanken och genom mediernas inpräntade bilder. Kenya, inte Kiruna. Ett missförstånd i kommunikationen - anno dazumal - som nu faktiskt make sense. Grunna på den till en början diffusa kopplingen. Stick ut hjärnan genom fönstret och dimman lättar av den fläktande vinterbrisen. Det är pappas tur att fylla the big 50 och Kirunabo som han är vill han ut på äventyr. Fattigdom, korruption, svält och torka. Det är den remedierade upplevelsen som etsats fast av det postkoloniala Afrika. Mellan den 15:e december och 9:e januari är det min tur att uppleva denna omtalade och mäktiga kontinent, som jag för övrigt inte har en svartvit föreställning om. Förhoppningsvis kommer
jag inte endast att få en glorifierad bild bestående utav Kenyas vita stränder och vidsträckta nationalparker med vilda djur - förväntningar av verkligheten hägrar. Vi ska till Massajland! Precis som om jag behärskar någon form av äventyrslingo - där jag beskriver hur jag heroiskt ska finna mitt inre genom att uppleva Afrikas svårigheter på min strapats. Det säger den västerländske, vite mannen, tackar för sig och flyger hem till vardagen...
Jag beundrar människor som Mikael Strandberg, äventyraren från Dalarna som är en av världens mest inspirerande explorers enligt the Royal Geographical Society. Denne man inspirerar mig (i ordets rätta bemärkelse) med sin jordnära och otroligt klarsynta inställning till livet och vad han gör av det. Det var genom hans sommarprogram på P1 som jag först fann denna äventyrares livsberättelse, komprimerat till en timmes dalmål. Hörselorganet fick inte nog, jag lyssnade passionerat natten igenom någonstans på en buss mellan Oslo och Norrköping - ett litet lågmält äventyr i sig. Tänk er själva att jag trängd upp mot bussfönstret satt där med träsmak i bakdelen och ändå njöt, njöt av en människas komprimerade livsberättelse. Sådana fysiskt piss-i-havet-smärtsamma upplevelser, kan stiga till paradnummer av psykisk och bildande upprymdhet. En Betel för min intellego.
Med dalmålet nedpackat i minnesbagaget måste jag hålla mig från att bara vara den västerländske, vite mannen i Massajland...
Dedicated to all those tryin' to stay afloat. 2006-11-02
jag inte endast att få en glorifierad bild bestående utav Kenyas vita stränder och vidsträckta nationalparker med vilda djur - förväntningar av verkligheten hägrar. Vi ska till Massajland! Precis som om jag behärskar någon form av äventyrslingo - där jag beskriver hur jag heroiskt ska finna mitt inre genom att uppleva Afrikas svårigheter på min strapats. Det säger den västerländske, vite mannen, tackar för sig och flyger hem till vardagen...Jag beundrar människor som Mikael Strandberg, äventyraren från Dalarna som är en av världens mest inspirerande explorers enligt the Royal Geographical Society. Denne man inspirerar mig (i ordets rätta bemärkelse) med sin jordnära och otroligt klarsynta inställning till livet och vad han gör av det. Det var genom hans sommarprogram på P1 som jag först fann denna äventyrares livsberättelse, komprimerat till en timmes dalmål. Hörselorganet fick inte nog, jag lyssnade passionerat natten igenom någonstans på en buss mellan Oslo och Norrköping - ett litet lågmält äventyr i sig. Tänk er själva att jag trängd upp mot bussfönstret satt där med träsmak i bakdelen och ändå njöt, njöt av en människas komprimerade livsberättelse. Sådana fysiskt piss-i-havet-smärtsamma upplevelser, kan stiga till paradnummer av psykisk och bildande upprymdhet. En Betel för min intellego.
Med dalmålet nedpackat i minnesbagaget måste jag hålla mig från att bara vara den västerländske, vite mannen i Massajland...
Dandruff på pipen
Wannabes, copycunts, charlataner, f*ckin posers. Ängsliga, osäkra och vilsna individer. Världen är full av dem. I min blogg har jag en vision om att föregå med gott exempel på - jag vet inte vad. Många tankar och funderingar är liksom halvtänkta ofärdiga fragment. Dessa fragment av halvfärdiga, halvt genomtänkta tankar/idéer/funderingar löper sällan linan ut utan blir till en belastning för mig. Ofärdiga snilleblixtar är opålitliga, jag borde borsta av mig de snabbast möjligt om jag bara visste hur. Försök löp linan ut, säger livscoachen.
Det finns människor som vill framstå som nutidens grevar - med sidenscarf runt halsen, krattad uppfart, V12 Jaguar, Rolex-/Cartierklocka och finsprit i kristallglas. Det finns människor som vill framstå som intellektuella - med stora bokhyllor fyllda av Kafka, Ibsen, Dostojevskij, Sartre och Goethe, med prydlig vinkällare och ansikten förvridna i svåra grubblande miner. Det finns människor med akademiska komplex - som känner sig hotade var gång akademiskt förvärvade kunskaper och vetande kommer för nära inpå bubblan. Det finns människor som har ett ängsligt förhållande till det som populärt kallas för "koll". För många är senaste modellen det enda alternativet. Komplex kan se ut på många sätt. Det ter sig alltså inte bara på ytan i detta ytligheternas ytliga samhälle - komplex tär på alla vi som en gång i tiden var original.
Lugnet av insikten att man är precis som alla andra sköljer över mig. 2006-10-27
Det finns människor som vill framstå som nutidens grevar - med sidenscarf runt halsen, krattad uppfart, V12 Jaguar, Rolex-/Cartierklocka och finsprit i kristallglas. Det finns människor som vill framstå som intellektuella - med stora bokhyllor fyllda av Kafka, Ibsen, Dostojevskij, Sartre och Goethe, med prydlig vinkällare och ansikten förvridna i svåra grubblande miner. Det finns människor med akademiska komplex - som känner sig hotade var gång akademiskt förvärvade kunskaper och vetande kommer för nära inpå bubblan. Det finns människor som har ett ängsligt förhållande till det som populärt kallas för "koll". För många är senaste modellen det enda alternativet. Komplex kan se ut på många sätt. Det ter sig alltså inte bara på ytan i detta ytligheternas ytliga samhälle - komplex tär på alla vi som en gång i tiden var original.
W'sai
Am I 21st century or what? Troligen. Definitivt. Definitivt ett påstående som i sådana fall är flytande. Flytande i den meningen att flytande honung inte är fast utan trögflytande. En 2000-talets ung man har jag trots allt formats att kunna klassificeras som, jag och många med mig. X, Y, X och Y. Det sexigt maskulina, det hårdbarkat machoinriktade, den forna skolan där Al Bundy, Leif GW och Strindberg delade på rektorskapet är på glid - inte nödvändigtvis på glid i negativ bemärkelse, utan tvärtom om jag plikttroget följer det postmodernistiska idealet. Nystalgisk sinnestämning: Följa John - där John ersätts av Lyotard, Baudrillard och Foucault. Ett paradigmskifte, vad som innebär att vara man, är i oupphörlig rörelse. Det som i århundraden har varit mannens särdrag/karakteristiska egenskaper är numera mer luddiga och diffusa än någonsin. Evolutionen förfinar men vägen dit är bumpy. Vem har inte märkt detta (främst) västerländska fenomen? Den unga mannen får som följd en förvirrande typ av residual självbild. Metrosexualitet i all ära, jag är allt som oftast just metromannen personifierad, men det finns där ett nedtystat, ihåligt rop på hjälp bland det unga hanarna. Medvetet nedtystat för en del, omedvetet för det flesta andra. Tursamt för mig är att stresshanteringsprinsen opererar inom mig, för stressen av att finna ro i den moderna mansbilden kan vara djävulsk. Som ett barn utan konkreta och raka linjer i uppväxten, blir hanen orolig och osäker i bristen på gripbara och tydliga riktlinjer för hur mannen ska vara man - förenklat skrivet, förenklade funderingar.
Ett glas generationsdryck till maten håller mig i schack, tänkte jag till middagen. Spisen som varit ur funktion i 1½ dag är återigen i bruk. Det är tidig torsdagsmorgon nu. Desperat håller jag mig fast vid den självbild jag har som heterosexuell man, samtidigt skiter jag fullständigt i den. Jag släpper taget utan att egentligen ha haft ett grepp om den. Separationssexet med min låtsaskompis Molgan gick smärtfritt, det ägde aldrig rum och min påse är fortfarande full av pippi. Lyckligtvis slapp jag Molgans ugly juice skvättande på mig - men hellre Molgans än någon annans muttrade jag med tandborsten i käften. Oplanerat föräldraskap är verkligen inget för mig, jag flyter än så länge ovanpå förnuftets kant, som flytande honung. Anta att George W:s våta drömmar handlar om att nukulera min Nebuchadnezzar, min egna the Neb, farkosten som låter mig färdas trankilt utan tv-kockar som stör min aptit. Fan för dem. Med en klick tandkräm kvar i mungipan och ovårdad ansiktsbehåring borstar jag av mig receptet som visas av den jävla kocken. Istället cirkulerar föreställningar av bildsköna sötsaker i form av bedårande dansk-svenska gårdshundar och nyfödda knoddisar i mitt huvud. Det går inte att hålla tillbaka leendet som majestätiskt tar upp halva ansiktet. Det värsta är när vändningen kommer och ängslan infinner sig, den gör det nu. Min uglaphobia är inte avsiktlig, men livets indoktrination av att oestetiska varelser är motbjudande gör att vändningen får mig i säng. Varför? På näthinnan upplever jag frånstötande bebisar som får min mage att självgående jonglera runt inälvorna, och till råga på allt slickar en flock hyenaliknande råtthundar sig i arslet för att sedan slicka upp tandkrämsklicken i min mungipa. Detta fungerar som en vominatrix, jag spyr okontrollerbart tills spjälsängen är fylld och orsaken till vomiteringen flyter runt hjälplöst på magen. *CENSUR*
Nattens klump i halsen
TV4 nattsänder just nu 60 minutes där de belyser ett oroväckande mönster av mord på hemlösa i USA. Ett gäng ungdomar har blivit rika av sin hemmagjorda dvd Bumfights där olika filmade inslag nedvärderar och utnyttjar uteliggare. Denna bisarra succé, som det faktiskt har blivit, har bidragit och gett upphov till flera misshandelsfall och även ett flertal mord på hemlösa (i snitt ett mord i månaden av denna sorten). Underhållning? Jag blir illamående av bilderna som visas - världen är absurd.
Ett glas generationsdryck till maten håller mig i schack, tänkte jag till middagen. Spisen som varit ur funktion i 1½ dag är återigen i bruk. Det är tidig torsdagsmorgon nu. Desperat håller jag mig fast vid den självbild jag har som heterosexuell man, samtidigt skiter jag fullständigt i den. Jag släpper taget utan att egentligen ha haft ett grepp om den. Separationssexet med min låtsaskompis Molgan gick smärtfritt, det ägde aldrig rum och min påse är fortfarande full av pippi. Lyckligtvis slapp jag Molgans ugly juice skvättande på mig - men hellre Molgans än någon annans muttrade jag med tandborsten i käften. Oplanerat föräldraskap är verkligen inget för mig, jag flyter än så länge ovanpå förnuftets kant, som flytande honung. Anta att George W:s våta drömmar handlar om att nukulera min Nebuchadnezzar, min egna the Neb, farkosten som låter mig färdas trankilt utan tv-kockar som stör min aptit. Fan för dem. Med en klick tandkräm kvar i mungipan och ovårdad ansiktsbehåring borstar jag av mig receptet som visas av den jävla kocken. Istället cirkulerar föreställningar av bildsköna sötsaker i form av bedårande dansk-svenska gårdshundar och nyfödda knoddisar i mitt huvud. Det går inte att hålla tillbaka leendet som majestätiskt tar upp halva ansiktet. Det värsta är när vändningen kommer och ängslan infinner sig, den gör det nu. Min uglaphobia är inte avsiktlig, men livets indoktrination av att oestetiska varelser är motbjudande gör att vändningen får mig i säng. Varför? På näthinnan upplever jag frånstötande bebisar som får min mage att självgående jonglera runt inälvorna, och till råga på allt slickar en flock hyenaliknande råtthundar sig i arslet för att sedan slicka upp tandkrämsklicken i min mungipa. Detta fungerar som en vominatrix, jag spyr okontrollerbart tills spjälsängen är fylld och orsaken till vomiteringen flyter runt hjälplöst på magen. *CENSUR*
(W'sai: uttryck för What Sex Am I?)
Nattens klump i halsen
TV4 nattsänder just nu 60 minutes där de belyser ett oroväckande mönster av mord på hemlösa i USA. Ett gäng ungdomar har blivit rika av sin hemmagjorda dvd Bumfights där olika filmade inslag nedvärderar och utnyttjar uteliggare. Denna bisarra succé, som det faktiskt har blivit, har bidragit och gett upphov till flera misshandelsfall och även ett flertal mord på hemlösa (i snitt ett mord i månaden av denna sorten). Underhållning? Jag blir illamående av bilderna som visas - världen är absurd.
Yeah, it's very Kafkaesque
Jag har luft under mina vingar. Luft över huvudet, fem meter luft. Lite luft under fötterna, en mindre levitation.
Jag åkte förbi tippen häromdagen och dumpade av Betapet, du vet den där senaste drogen som sinkade mig. Av någon mystisk anledning blev den snabbt ersatt av min trotjänare, gamle Ed, tidigare känd från TV.
Kvällens lagom doserade ranson: 1 solid relationsfilm som jag velat se det senaste halvåret - The Squid and The Whale, 4 nya avsnitt Entourage, 4 stycken lagom uppfrysta Päron Splitt (så där så att isen delikat smälter samman med vaniljglassen under det gröna täcket), 200 g Lantchips, 1 ask kärnfria vindruvor (19:90 på Strömmen), ingen middag.
Rockstjärnefasoner i miniformat. Där kom den. 2006-10-18
Jag åkte förbi tippen häromdagen och dumpade av Betapet, du vet den där senaste drogen som sinkade mig. Av någon mystisk anledning blev den snabbt ersatt av min trotjänare, gamle Ed, tidigare känd från TV.
Kvällens lagom doserade ranson: 1 solid relationsfilm som jag velat se det senaste halvåret - The Squid and The Whale, 4 nya avsnitt Entourage, 4 stycken lagom uppfrysta Päron Splitt (så där så att isen delikat smälter samman med vaniljglassen under det gröna täcket), 200 g Lantchips, 1 ask kärnfria vindruvor (19:90 på Strömmen), ingen middag.
Kobra Kai
Mondays are glorious! Ett intensivt zappande mellan kanalerna var ett faktum ikväll. Krampkänningar i fingermuskulaturen var ett efterlängtat inslag efter den underbara helgen i Oslo - för visst FAN var den något att bita i. Säsongspremiären av mitt älskade Kobra tog av stapeln 21.35, och inte FAN blev jag besviken denna gången heller (never ever). Tema: LYX var i kvällens rampljus och som vanligt var det välgjort och bjöd på mervärde, högkvalitativ television som berör och skänker mig njutning. Inte blev jag heller besviken över att monobrow-Kristoffer håller sig kvar i sitt rätta element, respekt! Om ni missade public service at its best, bänka er för reprisen tisdagen den 17 oktober 23.55 eller söndagen den 22 oktober kl 14.00 på SVT1.
Men visst, det ryckte i avtryckaren denna afton. Filip & Fredrik stod för underhållningen längre ner på
fjärrisen tonight - inte mindre än finalen av 100 Höjdare på Channel 5 pockade på uppmärksamheten. Det musikaliska originalet Björn Tådne från västkusten var en värdig vinnare. Även om Kobra stal mest tid.
Efter detta härliga mediala avstampet för veckan, strösslade jag ytterligare på min dos med hela FEM avsnitt utav Entourage - pure heaven. The Pure Tour.
Just nu: Läggdags är mitt i sitt skeende på våning 11. Kravlar mig i skrivande stund upp till loftet, behöver skönhetssömnen efter gårdagens 10 timmar på flyktingbussen - pardon my french. På dessa bussturer uppstår de mest insiktsfulla föreställningarna, funderingarna, reflektionerna, kalla det vad du vill. Mitt medvetande är ständigt på alerten, ständigt uppe på tårna och jobbar, ständigt fokuserat. Inte minst på en Swebus.
Förresten, bilder på boendet kommer, även om absolut noll efterfrågningar om detta har ramlat in. Buhu.
I don't wanna come across as a text book-narcissist. 2006-10-17
Men visst, det ryckte i avtryckaren denna afton. Filip & Fredrik stod för underhållningen längre ner på
fjärrisen tonight - inte mindre än finalen av 100 Höjdare på Channel 5 pockade på uppmärksamheten. Det musikaliska originalet Björn Tådne från västkusten var en värdig vinnare. Även om Kobra stal mest tid.Efter detta härliga mediala avstampet för veckan, strösslade jag ytterligare på min dos med hela FEM avsnitt utav Entourage - pure heaven. The Pure Tour.
Just nu: Läggdags är mitt i sitt skeende på våning 11. Kravlar mig i skrivande stund upp till loftet, behöver skönhetssömnen efter gårdagens 10 timmar på flyktingbussen - pardon my french. På dessa bussturer uppstår de mest insiktsfulla föreställningarna, funderingarna, reflektionerna, kalla det vad du vill. Mitt medvetande är ständigt på alerten, ständigt uppe på tårna och jobbar, ständigt fokuserat. Inte minst på en Swebus.
Förresten, bilder på boendet kommer, även om absolut noll efterfrågningar om detta har ramlat in. Buhu.
Gruppmöte goes berserk
It’s a song about man and machine. My uttrycker sitt missnöje och gnatar på gruppmedlemmarna. Anders & Jakob är seriösa som fan. Twist of Kane. Man & Machine! Assasin in stealth, lönnmördare. Gömmer sig i busken. Snart blir Mynkan ännu argare på oss, kallar honom Psychotron, hon är uppgiven. Vad betyder Bionic? Den här går ju att använda, ja jävlar du. En så kallad adapter. High tech! Säkerthetständstickor, längre och grövre stickor. Motherfucker, vi har tagit ert grupprum. Se vad bra att jag bredde ut mig. Analysera här nu då. Vad säger du om jag säger assasin in stealth? En lönnmördare i det fördolda. Han är en supersoldat. Människan vettu, människan, människan, och tekniken, tekniken.
Transhumanism. En så kallad übermänsch. Inte vet jag, Raymond, godspeed in whatever. Rena rama 2pac. Fy fan, Mynkan asså. Titta vad fint jag städar nu. Det här ska jag slänga ut när du börjat flumma. Jag vill ha en sån här dimmergrej. Anders imiterar elektriska ljud.
LIL’ JIM! Computer on board, förlovad i ett krig.
En dagens, tack
Tillbaka på våning 11. Tillbaka på Sveriges baksida. Peking. Tillbaka från en helg hemma. Göteborg. En hederlig blixtvisit grundad med vänskap, kryddad med fest. Ett magiskt filter var på standbyläge. Av/på.
Dagens
400 g kycklingfiléer
½ burk krossade tomater
½ gul lök
½ röd paprika
bambuskott
ingefära, citronpeppar & salt
ris eller pasta
På TV just nu: Den griniga gamla gubben lever i allra högsta grad! Populärkultur kan vara förbryllande, men sällan överraskar den riktigt. Mitt mediemissbrukande har satt sina spår trots allt, lite som C17H17NO(C2H3O2) gör med heroinisten, så är även jag härdad kort sagt. TV när det är som sämst - eller När magsyran får upprättelse, knappast en benämning som oväntat skulle dyka upp i sammanhanget. Bingo Rimér, Sveriges svar på K-Fed. Angelica (vem?)= Britney-f*ckin-Spears? Jag trodde lågvattenmärket var nådd i modern TV-historia, men ett svenskt bidrag anno 2006 tangerar Hillbilly-heroinets effekt. Tutti Frutti i all ära - det var ändå realitysåpan Chaotic, där Brittan och K-Fed visade upp sitt drömäktenskap, som satte standard för de senare årens white-trash-influerade-lågkulturella-lobotomerande-av-värdefull-tv-tid (!). Programmet var som en enda obotlig sur uppstötning. Being Bingo befinner sig även det i den kategorin, på den lägsta botten utav usla produktioner. Lika upprörd som jag blev över Britneys gallastimulerande hemmavideo som inkasserade miljoner till K-Feds soloalbum, lika upprörd är jag (nästan) nu. Jag antar att jag blivit härdad...
Romantiska projiceringar får min värld att gå runt, runt , runt. 2006-10-10
Dagens
400 g kycklingfiléer
½ burk krossade tomater
½ gul lök
½ röd paprika
bambuskott
ingefära, citronpeppar & salt
ris eller pasta
På TV just nu: Den griniga gamla gubben lever i allra högsta grad! Populärkultur kan vara förbryllande, men sällan överraskar den riktigt. Mitt mediemissbrukande har satt sina spår trots allt, lite som C17H17NO(C2H3O2) gör med heroinisten, så är även jag härdad kort sagt. TV när det är som sämst - eller När magsyran får upprättelse, knappast en benämning som oväntat skulle dyka upp i sammanhanget. Bingo Rimér, Sveriges svar på K-Fed. Angelica (vem?)= Britney-f*ckin-Spears? Jag trodde lågvattenmärket var nådd i modern TV-historia, men ett svenskt bidrag anno 2006 tangerar Hillbilly-heroinets effekt. Tutti Frutti i all ära - det var ändå realitysåpan Chaotic, där Brittan och K-Fed visade upp sitt drömäktenskap, som satte standard för de senare årens white-trash-influerade-lågkulturella-lobotomerande-av-värdefull-tv-tid (!). Programmet var som en enda obotlig sur uppstötning. Being Bingo befinner sig även det i den kategorin, på den lägsta botten utav usla produktioner. Lika upprörd som jag blev över Britneys gallastimulerande hemmavideo som inkasserade miljoner till K-Feds soloalbum, lika upprörd är jag (nästan) nu. Jag antar att jag blivit härdad...
Farvälfärd
Precis som en grinig gammal gubbe klagar jag högljutt om det omkring mig. Må hända sker det i endast ett schizofrent sällskap av mig själv, men likväl är det välformulerat och dräpande rakt på.
- Kort några företeelser som ständigt får mig grinig, och så mycket mer:
I det stora; den kapitalistiskt drivna globaliseringen är ett ständigt orosmoment som gnager hål i min magsäck, på gott och ont. I samband med globaliseringen - miljöförstöringen och USA:s humanistinkompetenta styre som vägrar backa utan fortsätter kliva över lik för att upprätthålla bilden av Wall Street.
I det "lilla"; den utbredda ytligheten i samhället, där Alliansen inte hjälper till utan häller på tändvätska med slopande av diverse skyddsnät för den lilla människan (studentvillkoret, a-kassan etc). Då har det inte ens kommit till rätta i maktens korridorer ännu.
I det ännu mindre; de ODUGLIGA människorna i min omgivning som blåser rök i mina ögon och skiter fullständigt i konsekvenserna av att de samtidigt fördärvar mina lungor. Stör mig något frenetiskt på översitteri (som jag själv stundtals har tendenser till, även om jag propagerar det i min ensamhet) som visar högmod och trycker ner andra på kuppen. ODUGLIGHETEN går mig på nerverna.
Symboliskt så att nackhåren reser sig. Jag är inte den som föddes med silversked i mun, vaktelägg till frukost och Beluga-kaviar till lunch. Historien visar istället en relativt spartansk barndom - varken undernärd, varken bortskämd - falukorv och makaroner var trots allt standard. De upplevelser jag tagit del av som 80-talshippie i ett 80-talsyuppiesamhälle, alternativt gått miste om, har format min icke-inrutade livsfilosofi som i sin tur bidragit till lugn och ro i mitt inre. Ett ömsom spralligt lugn, ömsom lillgammalt lugn.
Detta lugn förbyts sällan till gränsen mot raseriutbrott, men det griniga, cyniska och mörkt bittra vädrar sig däremot gärna! Morrrrrrrr, "hatet" mot det stora och det lilla som jag föraktar i vardagen är passionerat, starkt och vidunderligt. Känslan är lika passionerad som kärleken är, kärleken jag känner för det stora och det lilla. Jag är stormförtjust i berg- och dalbanan av det vidunderliga. Hatkärlek! Jag har lärt mig att älska åkturen, vörda den, laga den då och då. Jag söker inte tripparna i livet, men jag uppskattar när de söker upp mig.
MEN, det kommer alltid ett men. Trots det intensivt vackra i hatet och kärleken som livets smörgåsbord erbjuder, är svaret på Livets Stora Gåta...
Kristallkronor, champagne och stråkorkestrar ramar in mitt liv. 2006-10-04
- Kort några företeelser som ständigt får mig grinig, och så mycket mer:
I det stora; den kapitalistiskt drivna globaliseringen är ett ständigt orosmoment som gnager hål i min magsäck, på gott och ont. I samband med globaliseringen - miljöförstöringen och USA:s humanistinkompetenta styre som vägrar backa utan fortsätter kliva över lik för att upprätthålla bilden av Wall Street.
I det "lilla"; den utbredda ytligheten i samhället, där Alliansen inte hjälper till utan häller på tändvätska med slopande av diverse skyddsnät för den lilla människan (studentvillkoret, a-kassan etc). Då har det inte ens kommit till rätta i maktens korridorer ännu.
I det ännu mindre; de ODUGLIGA människorna i min omgivning som blåser rök i mina ögon och skiter fullständigt i konsekvenserna av att de samtidigt fördärvar mina lungor. Stör mig något frenetiskt på översitteri (som jag själv stundtals har tendenser till, även om jag propagerar det i min ensamhet) som visar högmod och trycker ner andra på kuppen. ODUGLIGHETEN går mig på nerverna.
Symboliskt så att nackhåren reser sig. Jag är inte den som föddes med silversked i mun, vaktelägg till frukost och Beluga-kaviar till lunch. Historien visar istället en relativt spartansk barndom - varken undernärd, varken bortskämd - falukorv och makaroner var trots allt standard. De upplevelser jag tagit del av som 80-talshippie i ett 80-talsyuppiesamhälle, alternativt gått miste om, har format min icke-inrutade livsfilosofi som i sin tur bidragit till lugn och ro i mitt inre. Ett ömsom spralligt lugn, ömsom lillgammalt lugn.
Detta lugn förbyts sällan till gränsen mot raseriutbrott, men det griniga, cyniska och mörkt bittra vädrar sig däremot gärna! Morrrrrrrr, "hatet" mot det stora och det lilla som jag föraktar i vardagen är passionerat, starkt och vidunderligt. Känslan är lika passionerad som kärleken är, kärleken jag känner för det stora och det lilla. Jag är stormförtjust i berg- och dalbanan av det vidunderliga. Hatkärlek! Jag har lärt mig att älska åkturen, vörda den, laga den då och då. Jag söker inte tripparna i livet, men jag uppskattar när de söker upp mig.
MEN, det kommer alltid ett men. Trots det intensivt vackra i hatet och kärleken som livets smörgåsbord erbjuder, är svaret på Livets Stora Gåta...
... att livet är bara fullt av skitsnack. Skitsnack om att det är grönare på andra sidan, om att Vi ska vara perfekta, lyckliga och allt annat än genuina människor. Livet är och ska inte vara en lång skrattfest enda ner i graven. Livet är mestadels tristess, en lång parentes mellan det kortvariga topparna och som följaktigen sätter människan i ett vacuum eftersom dessa tomrum annars redigeras bort vid klippbordet. Känn dig tillfreds med detta faktum. Du är en medelmåtta av miljarder medelmåttor. Om du mot förmodan accepterar ditt människoöde, applåder åt dig, du slipper tjacka diverse piller, kukpumpar och rakblad. Sätt dina egna regler för vad medelmåttan i dig kan göra.