henrikpekkari: jantejaget

eller är du bara glad att se mig? Sniff, snort, attjo.








Dom tre f:en för framgång: fax, fjäsk och fagra blomster. 2006-11-30

Fan, vad jag har dragit mig från att skriva om moderelaterade saker (!) - har redan gjort ett undantag när skorgasmen drabbade mig. Önskelistan för skor som fortfarande står kvar med fötterna på jorden, var ett inlägg som inte på något sätt ville blanda sig i kampen med fashionistabloggarna (stampar gör den förvisso otåligt men ändå harmfullt och jordnära). Fan, för att jag nu ändå kan tillåta mig själv att glida in på modespåret en smula till och göra ännu ett försmädligt undantag. Inte för att jag kommer stanna kvar där utan för att den aspekten av mode som jag måste ta upp inspirerar mig nåt så fruktansvärt, jag vill vara en del av den japanska streetstilen (absolutely fab, för att citera nån Carrie-kopia). Jag vill, jag vill, jag vill. Det har jag velat länge på sätt och vis även om den klädmässiga sidan utvecklats med åren, för har ju alltid haft nån skruvad förkärlek för det landet, JAPAN - som så många andra också verkar ha. Jag får trösta mig själv med att jag, så väl, vet att jag inte är speciell på något sätt, inte bland 9 miljoner svenskar, inte bland 6 miljarder människor. Okej, kanske bland de 9 miljoner svenskarna - så långt måste jag sträcka mig för att ha någon typ av självrespekt kvar i kroppen. I alla fall, mer eller mindre brukar Jap Fags vara människor med en viss förfinad smak och känsla för stil. Märk väl att jag INTE (fullt ut) lägger en betydelse i att det är någon bättre typ av smak eller stil som jag företräder. Får en känsla av att jag vill skratta skrockfullt, undrar varför? Fram med Kalashnikoven igen, fram med självföraktet.

Jag har en del vänner i Japan (i Tokyo och Fukuoka), men har aldrig haft råd att besöka dem ännu. Vi möttes halvvägs av en "slump" när jag och min käre vän E bodde ett halvår i Perth, Australien våren 2004. Fan, vilka sköna upplevelser vi hade med T, M, Y m.fl! Inte för att dra alla japaner över en kam, men de vi träffade var/är/blev sköna på ett i mina ögon romantiserande sätt (magkänslan säger att de inte var unika, ni förstår, unika men inte unika). Nu hade ju inte mina fördomar präglats av japanen som kameratokig groupie, man är ju inte dummare än längden på sin näsa - ändå har jag en romantiserande bild, trots allt är japsen bara människor. Jag som har en pluttenäsa. Vi släpper den tråden, ger den lite andrum.
Vad jag vill komma fram till är att jag i deras vänskap fick upp ögonen extra mycket för japanskt streetmode. Abre los ojos! Visst kände man till de mest välkända klädkreatörerna som Kenzo, Issei, Comme des Garcons och Yamamoto (de sk "Japonaiserie") sedan tidigare - men streetstilen är något annat, ett fenomen som då i princip inte läckt ut från ön. Nu däremot har det japanska streetmodet ridit på en våg sedan länge, en våg som jag vill rida på lite till, lite mer, lite oftare. Tacka Internet och den globaliserade, bloggande världen för att vi nu känner till Harajuku-kidsen i all deras vardagliga kreativitet när det kommer till sin utstyrsel, och för gatorna i Shibuya som utåt sett kryllar av hippa, charmerande och coola tjejer och killar. Tack.

Självklarheter som att det är fredagskväll, löning och Förkvälls-"underhållning" patetiska att ta upp. Jag är patetisk stundtals, alltid. Denna bloggen är patetisk. Ett skämt som ingen skrattar åt, inte ens av skadeglädje. Skadeglädje är annars något härligt, i blott några sekunder - sen täcks man av en filt med kylande effekt som rentav vill mig illa. I själva verket är det jag själv som vill mig illa när jag tillåter det dåliga samvetet att få mig human. Fan vilka drastiga växlar det ska vara mellan attflimrande i bakgrunden är vara en stor och empatisk humanist till att jag blir djävulen personifierad (i blott några sekunder). Patetiskt det här än så länge.

Ytligheterna avlöser varandra: bokade tid hos min hårdoktor förut, akilleshälen HÅRET måste skötas om. Rufset måste putsas. Funderar på hur min nakna kropp ska bli klädd inför kvällen. Möjligtvis doppa mig i tjära och hoppas på att någon uppmärksammar min galenskap? Asfalt är kvällens tema. Blir nog något tråkigt som vanligt, har för stora krav för att jag någonsin ska kunna uppfylla dem. Jag är pepp ikväll! Pepp är ett ord jag ogillar. Vinprovning och Depeche-kväll bjuder fredagen på i alla fall. Min Patek Philippe ligger bredvid och uppmuntrar mig, det enda i min outfit som står ut. Som ett jävla gökur direktimporterad från Genève skriker den efter uppmärksamhet. Eller är det som vanligt jag som projicerar mina egna brister på saker i min omgivning igen? Jag är hopplös. Älska mig inte. Hata mig inte.


Lot brast ut i fnatt, Sodom och Gomorra schack matt. 2006-11-25

Bearnaisesås. 3 liter bearnaisesås. 5 liter Vasalopp. Bingo Royale smakar... gott. Casino Royale... avskyvärt. Gästspelande La Guillotine var god, en belgisk ale - Vattentornspuben håller stilen. Planeten gör mig "ledsen", likaså An Inconvenient Truth. Ledsen är fel ord.

Min kära mamma fyller år idag. Grattis! Din lilla parvel som vuxit upp till en större parvel skålar i din ära. Glad över vår relation. Den turkosa väggen tror jag på.

Radio Sunk. Vi fyllde ett obetydligt tomrum. Inte längre. Vi borde göra det igen. Sverker Åström är veckans äldre medborgare. Ironisk? Idéerna inför framtida projekt är som överdimensionerad sockervadd; söta, irriterande klibbiga, fantastiska. Sparka mig! Konfrontera mig! Ställ mig mot väggen och avfyra din Kalashnikov! 1, 2 ,3 - jag talar till dig Henrik. Läsvärt i gratistidningen Nollelva #10, s. 12: "Att åka iväg kan vara ett sätt att komma hem. Fråga Markus Birro. Flytten från Göteborg till Norrköping förändrade hans liv. - Det finns ett sorts undanglidande vemod i ögonen hos folk i Norrköping som jag tycker mycket om, säger Birro". Jag gillar Marcus Birro, eller rättare sagt hans uttalanden. Kulturmanifestet har redan fått min signatur.



This is the only picture that will ever be taken of you. 2006-11-24

#: Regina Spektor "Consequence of Sounds"

#: Fibes, Oh Fibes! "Secret Diamond Deal"

Inte bara musik "hyllas" idag, Ron Muecks utställning gör att jag slinter ned i kulturdiket och stannar en stund. Förstår inte det komplicerade med att stanna upp (?).


Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet. 2006-11-13

 (eller kvällarna då skorgasmen drabbade mig, eller kvällen då jag förlorade smakbesinningen och lade in minsta lilla bild på ett par skor som jag hittade på internet i en snabb sökning. Jag har bättre och mer distinkta smaklökar än så här - Oh, I'm so embarrased. Vad kommer folk att tro? Jag kan inte stå för det här längre. Första och sista gången jag ger mig ett "C-")

Afrika! Det är sällan tvära kast av det större snittet i mitt liv, desto oftare i det mindre. Jag styr kosan mot en kontinent där jag aldrig satt ner foten tidigare, inte mer än i tanken och genom mediernas inpräntade bilder. Kenya, inte Kiruna. Ett missförstånd i kommunikationen - anno dazumal - som nu faktiskt make sense. Grunna på den till en början diffusa kopplingen. Stick ut hjärnan genom fönstret och dimman lättar av den fläktande vinterbrisen. Det är pappas tur att fylla the big 50 och Kirunabo som han är vill han ut på äventyr. Fattigdom, korruption, svält och torka. Det är den remedierade upplevelsen som etsats fast av det postkoloniala Afrika. Mellan den 15:e december och 9:e januari är det min tur att uppleva denna omtalade och mäktiga kontinent, som jag för övrigt inte har en svartvit föreställning om. Förhoppningsvis kommer jag inte endast att få en glorifierad bild bestående utav Kenyas vita stränder och vidsträckta nationalparker med vilda djur - förväntningar av verkligheten hägrar. Vi ska till Massajland! Precis som om jag behärskar någon form av äventyrslingo - där jag beskriver hur jag heroiskt ska finna mitt inre genom att uppleva Afrikas svårigheter på min strapats. Det säger den västerländske, vite mannen, tackar för sig och flyger hem till vardagen...

Jag beundrar människor som Mikael Strandberg, äventyraren från Dalarna som är en av världens mest inspirerande explorers enligt the Royal Geographical Society. Denne man inspirerar mig (i ordets rätta bemärkelse) med sin jordnära och otroligt klarsynta inställning till livet och vad han gör av det. Det var genom hans sommarprogram på P1 som jag först fann denna äventyrares livsberättelse, komprimerat till en timmes dalmål. Hörselorganet fick inte nog, jag lyssnade passionerat natten igenom någonstans på en buss mellan Oslo och Norrköping - ett litet lågmält äventyr i sig. Tänk er själva att jag trängd upp mot bussfönstret satt där med träsmak i bakdelen och ändå njöt, njöt av en människas komprimerade livsberättelse. Sådana fysiskt piss-i-havet-smärtsamma upplevelser, kan stiga till paradnummer av psykisk och bildande upprymdhet. En Betel för min intellego.
Med dalmålet nedpackat i minnesbagaget måste jag hålla mig från att bara vara den västerländske, vite mannen i Massajland...


Dedicated to all those tryin' to stay afloat. 2006-11-02