Farvälfärd
Precis som en grinig gammal gubbe klagar jag högljutt om det omkring mig. Må hända sker det i endast ett schizofrent sällskap av mig själv, men likväl är det välformulerat och dräpande rakt på.
- Kort några företeelser som ständigt får mig grinig, och så mycket mer:
I det stora; den kapitalistiskt drivna globaliseringen är ett ständigt orosmoment som gnager hål i min magsäck, på gott och ont. I samband med globaliseringen - miljöförstöringen och USA:s humanistinkompetenta styre som vägrar backa utan fortsätter kliva över lik för att upprätthålla bilden av Wall Street.
I det "lilla"; den utbredda ytligheten i samhället, där Alliansen inte hjälper till utan häller på tändvätska med slopande av diverse skyddsnät för den lilla människan (studentvillkoret, a-kassan etc). Då har det inte ens kommit till rätta i maktens korridorer ännu.
I det ännu mindre; de ODUGLIGA människorna i min omgivning som blåser rök i mina ögon och skiter fullständigt i konsekvenserna av att de samtidigt fördärvar mina lungor. Stör mig något frenetiskt på översitteri (som jag själv stundtals har tendenser till, även om jag propagerar det i min ensamhet) som visar högmod och trycker ner andra på kuppen. ODUGLIGHETEN går mig på nerverna.
Symboliskt så att nackhåren reser sig. Jag är inte den som föddes med silversked i mun, vaktelägg till frukost och Beluga-kaviar till lunch. Historien visar istället en relativt spartansk barndom - varken undernärd, varken bortskämd - falukorv och makaroner var trots allt standard. De upplevelser jag tagit del av som 80-talshippie i ett 80-talsyuppiesamhälle, alternativt gått miste om, har format min icke-inrutade livsfilosofi som i sin tur bidragit till lugn och ro i mitt inre. Ett ömsom spralligt lugn, ömsom lillgammalt lugn.
Detta lugn förbyts sällan till gränsen mot raseriutbrott, men det griniga, cyniska och mörkt bittra vädrar sig däremot gärna! Morrrrrrrr, "hatet" mot det stora och det lilla som jag föraktar i vardagen är passionerat, starkt och vidunderligt. Känslan är lika passionerad som kärleken är, kärleken jag känner för det stora och det lilla. Jag är stormförtjust i berg- och dalbanan av det vidunderliga. Hatkärlek! Jag har lärt mig att älska åkturen, vörda den, laga den då och då. Jag söker inte tripparna i livet, men jag uppskattar när de söker upp mig.
MEN, det kommer alltid ett men. Trots det intensivt vackra i hatet och kärleken som livets smörgåsbord erbjuder, är svaret på Livets Stora Gåta...
Kristallkronor, champagne och stråkorkestrar ramar in mitt liv. 2006-10-04
- Kort några företeelser som ständigt får mig grinig, och så mycket mer:
I det stora; den kapitalistiskt drivna globaliseringen är ett ständigt orosmoment som gnager hål i min magsäck, på gott och ont. I samband med globaliseringen - miljöförstöringen och USA:s humanistinkompetenta styre som vägrar backa utan fortsätter kliva över lik för att upprätthålla bilden av Wall Street.
I det "lilla"; den utbredda ytligheten i samhället, där Alliansen inte hjälper till utan häller på tändvätska med slopande av diverse skyddsnät för den lilla människan (studentvillkoret, a-kassan etc). Då har det inte ens kommit till rätta i maktens korridorer ännu.
I det ännu mindre; de ODUGLIGA människorna i min omgivning som blåser rök i mina ögon och skiter fullständigt i konsekvenserna av att de samtidigt fördärvar mina lungor. Stör mig något frenetiskt på översitteri (som jag själv stundtals har tendenser till, även om jag propagerar det i min ensamhet) som visar högmod och trycker ner andra på kuppen. ODUGLIGHETEN går mig på nerverna.
Symboliskt så att nackhåren reser sig. Jag är inte den som föddes med silversked i mun, vaktelägg till frukost och Beluga-kaviar till lunch. Historien visar istället en relativt spartansk barndom - varken undernärd, varken bortskämd - falukorv och makaroner var trots allt standard. De upplevelser jag tagit del av som 80-talshippie i ett 80-talsyuppiesamhälle, alternativt gått miste om, har format min icke-inrutade livsfilosofi som i sin tur bidragit till lugn och ro i mitt inre. Ett ömsom spralligt lugn, ömsom lillgammalt lugn.
Detta lugn förbyts sällan till gränsen mot raseriutbrott, men det griniga, cyniska och mörkt bittra vädrar sig däremot gärna! Morrrrrrrr, "hatet" mot det stora och det lilla som jag föraktar i vardagen är passionerat, starkt och vidunderligt. Känslan är lika passionerad som kärleken är, kärleken jag känner för det stora och det lilla. Jag är stormförtjust i berg- och dalbanan av det vidunderliga. Hatkärlek! Jag har lärt mig att älska åkturen, vörda den, laga den då och då. Jag söker inte tripparna i livet, men jag uppskattar när de söker upp mig.
MEN, det kommer alltid ett men. Trots det intensivt vackra i hatet och kärleken som livets smörgåsbord erbjuder, är svaret på Livets Stora Gåta...
... att livet är bara fullt av skitsnack. Skitsnack om att det är grönare på andra sidan, om att Vi ska vara perfekta, lyckliga och allt annat än genuina människor. Livet är och ska inte vara en lång skrattfest enda ner i graven. Livet är mestadels tristess, en lång parentes mellan det kortvariga topparna och som följaktigen sätter människan i ett vacuum eftersom dessa tomrum annars redigeras bort vid klippbordet. Känn dig tillfreds med detta faktum. Du är en medelmåtta av miljarder medelmåttor. Om du mot förmodan accepterar ditt människoöde, applåder åt dig, du slipper tjacka diverse piller, kukpumpar och rakblad. Sätt dina egna regler för vad medelmåttan i dig kan göra.
Kommentarer
Trackback