henrikpekkari: jantejaget

Bush/Cheney och Obama/Biden i all ära, det är Sen. John McCain och Guv. Sarah Palin som gäller. Populärkulturellt vältras det något kopiöst i republikanskt snask. Jag bidrar motvilligt till den upplysande förnedringskulturen. Dekadans på min grav.

Ja, vad sägs om något aktuellt? Det går inte att hålla sig. Presidentvalskampanjande, tre veckor återstår, det så kallade upploppet närmar sig: ett samtida fenomen där scenen för skådespelet är världens alla mediekanaler. Fan, det är ett intensivt spektakel. Kombatanterna drabbar samman och nivån är ofta löjeväckande låg såväl som oerhört underhållande (på ett ytterst kusligt sätt).
Jämför McCains kroppspråk och ordval, då och nu. Det är skrämmande vilket uselt skådespel han bjuder oss på. Jag tar personligen illa upp. Det är inte politiken som upprör, det är skådespeleriet! Som amatörregissör hade jag utfärdat en replimand som troligen hade rört Bergman till tårar. McCain är ett hopplöst fall för en amatörregissör som mig själv. Han är förlorad till den amerikanska väljarkåren.


# late show w/ david letterman "mccain 081017" (2008)

Ack, Parakka. Parakka och Kiruna ses som kuliss för tillfället. En vacker vy för den med febläss för glesbygd, järnmalm och en påtaglig känsla av en svunnen tid. Min dragning är fetischartad till alla de tre - triss i fetisch. Lägg därtill: nollgradigt klimat, porlande bäckar med drickbart vatten och knutna nävar som det viftas med så fort en utböling observerats. Därutöver bollas man runt mellan öppna famnar; den norrländska generositeten är oreserverad, utan att för den skull kännas suspekt eller falsk. Det går inte att värja sig och jag förvånas varje gång jag är här. Exotism i hemlandet är ett exklusivt fenomen att få uppleva.

Min mormor är många gånger rättfram, och just oreserverad i sitt sätt. Hon delar så klart inte alls denna uppfattning. Inte fullt ut åtminstone. Jag är här för magisterprojektets skull, norra Lappland i oktober är annars inte något vidare lockande. Det har dragit igång nu: "Cannon to right of them, Cannon to left of them, Cannon in front of them. Volley'd and thunder'd; Storm'd at with shot and shell, Boldly they rode and well, Into the jaws of Death, Into the mouth of hell. Rode the six hundred."

Flygplansdiskurs
På 10 000 meters höjd är det en konstart att blockera sig mot kallprat med passageraren i sätet bredvid. Där är man fast, rörelseschemat är begränsat och det är ett lotteri vem man hamnar bredvid. Främlingar är ett speciellt släkte. På planet mellan Stockholm-Kiruna flöt dock samtalet på, med den irländske yogaläraren Shen, i stil med:


# dir: louis malle "my dinner with andré" (1981)

af Henrik Pekkari,
OSLO SEPTEMBER 2008

INNEHÅLL:
I. Ingång till magisterprojekt
Vissa händelser är för evigt inetsade i minnet. Andra faller bort i intet. Det som försvunnit kan inte rekonstrueras. Samtidigt är det som stannar kvar inte alltid önskvärt. För min mormor hälsar det förflutna på i tid och otid. Det berättas och diskuteras vid middagsbordet under högtider. Hemligheter blossar upp. Det ältas. På senare år har dessa konversationer gjort djupa intryck på mig. Otaliga gånger har jag känt mig som prästen i bikten.

II. Triviala associationer
I kort kan idén summeras som en hälsosam fusion mellan Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och ett Lars Norén-drama som bekantat sig med Pantertanterna (The Golden Girls). Ena stunden är det ett offerdrama, medan i den andra en pensionärskomedi där vi besöker familjealbumet. Emellanåt snuddar det nästan vid det obskyra utan att riktigt trilla dit. Stundom kommer det att vara finstämt och poetiskt, stundom på gränsen till det meditativa. Det jag i själva verket försöker klargöra är att det kommer att råda tvära kast.
Visuellt söker jag att finna en fulhetsmelankoli i gränslandet till det oestetiska. Inte att det övergår och blir smaklöst utan mer att det ter sig avvikande och "ankungevackert" - likväl är det behagligt för ögat. Ett punkideal vilar över en stalinistisk perfektionism, en vanvettig grund att stå på - helt i sin rätt.

III. Vidareutveckling av tankegångar
Som åskådare tvingas du flera gånger ompröva din hemhörighet i filmens skiftande rum: landsbygdens idyll, stadens betongförort. Jag vill leka med kontrasten som uppstår. Handlingen förs framåt av såväl yttre som inre skeenden; önsketänkande i trakten av kammarspelens Bergman och familjeberättaren Tarkovskij. Men det är inte spelfilm, det är dokumentärfilm och dessutom studentfilm som skall göras. Glöm att jag nämnde Bergman och Tarkovskij i samband med en studentproduktion, det blir lätt fånigt. Det påminner i högre grad om andra referenser: About a son av AJ Schnack, har haft stor inverkan på manusarbetet. Dess uppbyggnad är i mångt och mycket besläktad med det jag själv tänkt göra. En form där ljudupptagningar ligger som en suggestiv matta över visuellt poetiska bilder, fulla av symbolik och djup. Samtidigt kan dessa fungera på egen hand, ljud och bild för sig. Ruben Östlunds Gitarrmongot - inspelad på video - kan ses som ett framstående exempel på hur man med enkla medel kan skapa något komplext och samtidigt angeläget. Medan Guy Maddins My Winnipeg i motsats får statuera exempel på vad jag hade velat åstadkomma i avsaknad på begränsningar. Som en parentes kan nämnas att jag har känningar av att uttrycket emellanåt kan bli en aning "Jan Troellskt". Jag har en förnimmelse av att det kan uppstå en likhet, ett släktskap som jag inte riktigt kan sätta orden på.
Fler referenser blottas i det ursprungliga dokument som denna text tagits från.

IV. Arbetstes
Min arbetstes för projektet är att: "skildra en familjetragedi bortom alla behov av att försköna eller fördöma". Det är ett försök att gagna ett så utlämnande och ärligt uttryck som tänkas kan. "Ärligt" betyder emellertid inte nödvändigtvis alltid "sanningsenligt", det är som vittnesbörd det är intressant.


# carl johan de geer "jag minns lena svedberg" (2000)