The Fool on the Hill
Blockflöjt. Effekten blir lite det samma som när Jens Lekman plinkar på sin ukelele: penetrerande och kusligt vackert. I min kommande dokumentärfilm strävar jag efter att plinka på samma genomträngande vis. Fan, att jag inte är mindre ambitiös.
# beatles "the fool on the hill" (1967)
# beatles "the fool on the hill" (1967)
Grälla färger och cyberpunk
Grälla färger och ett intensivt, påträngande, frustrerande, irriterande, omöjligt, essentiellt budskap. Längs med cyberpunk-rörelsen vilar Timothy Learys ande. Till minne av Michael Godhes cyborger på KSM. Och, helt ogenerat, en jävla känga i nyllet på det mesta av samhällets strukturer och sk sociala rättesnören.
# dir: j. cavella/c. graves "how to operate the brain" (1994)
# dir: j. cavella/c. graves "how to operate the brain" (1994)
På tal om de döda
Vad var det jag skrev nu igen? Att jag är en van långfärdsresenär? Jag sitter på bussen igen. Denna gången mellan Göteborg och Norrköping. Tillbaka till skolbänken och slängar av oregelbunden hjärtrytm. Tillbaka till Drottninggatan där "ungdomar går runt och tittar varann i skrevet". Marcus Birro lyfter karlavagnar och elefanter.
Passerar ett för dagen soligt Borås, det annars så lynniga Borås. Avstigning för vissa. Påstigning för andra. En del passagerare ser förvånansvärt somriga och fräscha ut, trots den uppenbara söndagen. Flätor i håret. Brunbrända armar. Fräknar som exploderar. Det här är Sverige. Människor bussas runt. En liten flicka med blida bruna ögon tittar nyfiket på medan jag skriver om henne. Hon letar efter en plats att sitta på. Hennes mamma är lönnfet. Platserna verkar inte räcka till. Chauffören spatserar runt i bussen, gestikulerar, räknar på fingrarna, frågar... tror jag. Läppar rör i alla fall på sig. Jag hör inget. Har stängt av. Han visar prov på pondus i kaliber med Bengt "Hajk" Alsterlind. Det får duga.
Passerar ett bakfullt Ulricehamn. Passerar Jönköping, staden där 95-oktanigt kostar 13:09 kr/l år 2008. Kapten Alsterlind styr skutan vidare. E4:an längs med Vättern har åtskilliga gånger bjudit på filmiska upplevelser från buss-/bilfönstret. Vykortsvy om något. Livet passerar revy.
På tal om de döda
Bill Hicks - död (f. 1961). Kurt Cobain - död (f. 1967). Båda lämnade jordelivet 1994. Båda språkrör för sin generation. Kurt den något mer namnkunnige av de två. En av de finaste dokumentärer jag sett är About a son (2006). Filmen utgår ifrån inspelade - mestadels nattliga - samtal mellan journalisten Michael Azerrad och Kurt Cobain. Jag skriver samtal istället för intervju då relationen mellan de två inte är den normativa journalist/artist-relationen. Transcendera är ett ord som känns passande.
En förbluffande stark dokumentär som gjorde mig mållös.
Tillbaka till lilltjejen med lönnfet mamma, det är nämligen något jag inte kan släppa. Det är underligt - och lite lustigt - hur något så litet och sött kan härstamma från något så plufsigt och fult. Ett busfrö sprunget ur en risig och vissen planta. Trist framtid till mötes flicka lilla.
# dir: aj schnack "about a son" (2006)
Passerar ett för dagen soligt Borås, det annars så lynniga Borås. Avstigning för vissa. Påstigning för andra. En del passagerare ser förvånansvärt somriga och fräscha ut, trots den uppenbara söndagen. Flätor i håret. Brunbrända armar. Fräknar som exploderar. Det här är Sverige. Människor bussas runt. En liten flicka med blida bruna ögon tittar nyfiket på medan jag skriver om henne. Hon letar efter en plats att sitta på. Hennes mamma är lönnfet. Platserna verkar inte räcka till. Chauffören spatserar runt i bussen, gestikulerar, räknar på fingrarna, frågar... tror jag. Läppar rör i alla fall på sig. Jag hör inget. Har stängt av. Han visar prov på pondus i kaliber med Bengt "Hajk" Alsterlind. Det får duga.
Passerar ett bakfullt Ulricehamn. Passerar Jönköping, staden där 95-oktanigt kostar 13:09 kr/l år 2008. Kapten Alsterlind styr skutan vidare. E4:an längs med Vättern har åtskilliga gånger bjudit på filmiska upplevelser från buss-/bilfönstret. Vykortsvy om något. Livet passerar revy.
På tal om de döda
Bill Hicks - död (f. 1961). Kurt Cobain - död (f. 1967). Båda lämnade jordelivet 1994. Båda språkrör för sin generation. Kurt den något mer namnkunnige av de två. En av de finaste dokumentärer jag sett är About a son (2006). Filmen utgår ifrån inspelade - mestadels nattliga - samtal mellan journalisten Michael Azerrad och Kurt Cobain. Jag skriver samtal istället för intervju då relationen mellan de två inte är den normativa journalist/artist-relationen. Transcendera är ett ord som känns passande.
En förbluffande stark dokumentär som gjorde mig mållös.
Tillbaka till lilltjejen med lönnfet mamma, det är nämligen något jag inte kan släppa. Det är underligt - och lite lustigt - hur något så litet och sött kan härstamma från något så plufsigt och fult. Ett busfrö sprunget ur en risig och vissen planta. Trist framtid till mötes flicka lilla.
# dir: aj schnack "about a son" (2006)
Som en fuga
Jag åkte buss från Oslo till Göteborg tidigare under dagen. Det är ingalunda något speciellt. Jag åker turen ofta. Bussresor, dessa bussresor. Det är många av oss som möter dessa transportsträckor med blandad förtjusning. Jag är en van långfärdsresenär. Buss som tåg som flyg, färdmedlet gör detsamma. Det är ingenting annat än ett hjälpmedel för lite eftertanke.
Till viss del riktigt, men jag låter uppåt väggarna torr, töntig och påfrestande (småborgerlig). Jag får rysningar.
Utöver rigor mortis i nacken, krampryck i höger stjärtmuskel och köldskador pga tupplur i korsdrag, var dagens bussresa angenäm. I regel fördrivs tiden med en fullmatad ipod: Jens Lekman, Gervais podcasts, P1 Sommar, div ljudböcker och filmer/tv-serier. Att internet numera finns på de flesta långfärdsbussar är en ynnest, laptopen rastas och ipoden får tid för återhämtning.
Jag har dock för vana att hinna med minst en film. Det var äntligen dags att ”fullborda” Bo Widerberg. Efter Ådalen 31, Kvarteret Korpen, Kärlek 65 och Mannen på taket (och den senare Lust och fägring stor), stod Elvira Madigan (1967) på tur. Det är något visst (förtrollande) med bildsköna ansikten från eran 60-70-talet. Pia Degermark i Elvira Madigan, Ann-Sofie Kylin i En kärlekshistoria, Harriet Andersson i Så som i en spegel (Bardot i Le Mépris, Moreau i Jules et Jim) etc.
"Jag har gått över till kvinnornas sida, /.../ man måste vara närsynt"
"En krymplings verk är inte värt mycket. Vad sägs om 2 kronor?"
Jag kom att tänka på en intervju jag såg på tv för längesen, med Thommy Berggren, där han berättade om sitt första möte med Ingmar Bergman. Och titta, jag hittade fanskapet på YouTube. Otroligt!
# dir: stefan jarl "liv till varje pris" (1998, en homage till bo widerberg)
Till viss del riktigt, men jag låter uppåt väggarna torr, töntig och påfrestande (småborgerlig). Jag får rysningar.
Utöver rigor mortis i nacken, krampryck i höger stjärtmuskel och köldskador pga tupplur i korsdrag, var dagens bussresa angenäm. I regel fördrivs tiden med en fullmatad ipod: Jens Lekman, Gervais podcasts, P1 Sommar, div ljudböcker och filmer/tv-serier. Att internet numera finns på de flesta långfärdsbussar är en ynnest, laptopen rastas och ipoden får tid för återhämtning.
Jag har dock för vana att hinna med minst en film. Det var äntligen dags att ”fullborda” Bo Widerberg. Efter Ådalen 31, Kvarteret Korpen, Kärlek 65 och Mannen på taket (och den senare Lust och fägring stor), stod Elvira Madigan (1967) på tur. Det är något visst (förtrollande) med bildsköna ansikten från eran 60-70-talet. Pia Degermark i Elvira Madigan, Ann-Sofie Kylin i En kärlekshistoria, Harriet Andersson i Så som i en spegel (Bardot i Le Mépris, Moreau i Jules et Jim) etc.
"Jag har gått över till kvinnornas sida, /.../ man måste vara närsynt"
"En krymplings verk är inte värt mycket. Vad sägs om 2 kronor?"
Jag kom att tänka på en intervju jag såg på tv för längesen, med Thommy Berggren, där han berättade om sitt första möte med Ingmar Bergman. Och titta, jag hittade fanskapet på YouTube. Otroligt!
# dir: stefan jarl "liv till varje pris" (1998, en homage till bo widerberg)
Chomsky with dick jokes
Häromkvällen ryckte jag ut ett näshår. Indränkt i snor, tung som bly, hade rackarn vållat nysattacker som helt överrumplade kranen. Efter att på irrationellt manér ha 'svajjat' yppigt och 'touchat' näsväggarna dussintalet gånger, kunde jag inte behärska mig längre. Näsan rynkades det vildsint på och näsborrarna fladdrade. Ansiktet tappade fattningen. Jag fullständigt kreverade i en kavalkad av huvudsprängningar; följden av att försöka avvärja en gulgrön sprutlackering via 'klädnypegreppet' om näsan. Dö näshår, DÖ!
Det var vad jag trodde. Snopen blev jag när näshåret skulle ryckas ut och likt det där urvattnade tricket med en sidenscarf eller liknande som aldrig tycks ha en ände, var näshåret obscent långt. Det måste ha varit ett hjärnhår! Ett hårstrå som haft direktkontakt med hjärnan. Ja, tänka sig, så långt var det. Det kanske inte var snor den var indränkt i ändå?
Måste hämta andan. OS-final: höjdhopp. Stefan Holm rivde i första på 2.34. Mason, Rybakov och Silnov över. Holm i brygga, känns scenariot igen? 2.36... Holm river. Silnov över.
Bill Hicks. William Melvin Hicks. Ditt jävlar anamma får igång mig som inget annat. Bill Hicks har direktkontakt med min maggrop, epiga´strium. Kom igen Stefan!
# bill hicks "play from your fucking heart" (1961-1994)
Det var vad jag trodde. Snopen blev jag när näshåret skulle ryckas ut och likt det där urvattnade tricket med en sidenscarf eller liknande som aldrig tycks ha en ände, var näshåret obscent långt. Det måste ha varit ett hjärnhår! Ett hårstrå som haft direktkontakt med hjärnan. Ja, tänka sig, så långt var det. Det kanske inte var snor den var indränkt i ändå?
Måste hämta andan. OS-final: höjdhopp. Stefan Holm rivde i första på 2.34. Mason, Rybakov och Silnov över. Holm i brygga, känns scenariot igen? 2.36... Holm river. Silnov över.
Bill Hicks. William Melvin Hicks. Ditt jävlar anamma får igång mig som inget annat. Bill Hicks har direktkontakt med min maggrop, epiga´strium. Kom igen Stefan!
# bill hicks "play from your fucking heart" (1961-1994)
Frankly, my dear
Zeitgeist
Begreppet zeitgeist är det tyska ordet för tidsanda och avser en tidsperiods intellektuella och kulturella klimat. Filmen Zeitgeist är ett tankeväckande inlägg i amerikansk samhällskritisk debatt - i förlängningen likaså globalt.
Det var min förtrogne, mångsysslaren och underhållaren Shariar "$haribadandada" Shahidi, som först golade om dess förekomst. Det har visat sig mer och mer att han är en aspirerande samhällsomstörtare, därtill sucker för allt samhällskritiskt (och konspiratoriskt). Att jag "outtar" honom som jag gör, vet jag bara eggar honom ytterligare. Frispelande djupledspassning Tommy Söderberg... "Hörru, fan vad dina nätta axlar stimuleras av tyngden." Sha, nya Ché?
Filmen visas på www.zeitgeistmovie.com och har 70.000 nya besökare varje dag, alltså 2.1 miljoner varje månad.
Dokumentär: 2 h 02 min. Streama eller ladda ned filmen, legalt och kostnadsfritt.
# dir: peter joseph "zeitgeist" (2007)
Det var min förtrogne, mångsysslaren och underhållaren Shariar "$haribadandada" Shahidi, som först golade om dess förekomst. Det har visat sig mer och mer att han är en aspirerande samhällsomstörtare, därtill sucker för allt samhällskritiskt (och konspiratoriskt). Att jag "outtar" honom som jag gör, vet jag bara eggar honom ytterligare. Frispelande djupledspassning Tommy Söderberg... "Hörru, fan vad dina nätta axlar stimuleras av tyngden." Sha, nya Ché?
Filmen visas på www.zeitgeistmovie.com och har 70.000 nya besökare varje dag, alltså 2.1 miljoner varje månad.
Dokumentär: 2 h 02 min. Streama eller ladda ned filmen, legalt och kostnadsfritt.
# dir: peter joseph "zeitgeist" (2007)
Of course, she's ignoring me. I sent her a swastika.
Frasen "Har du sett Peep Show? Inte? Du MÅSTE se den!" har rabblats som ett mantra till allt och alla de senaste året. Bemötandet beträffande min utfrågning har varierat. Från aningslösa axelryckningar, till ljummet intresse, till "tjôôôta!". Majoriteten av de som blivit tillfrågade har i varje fall inte känt till Mark, Jez, Super-Hans, Johnson eller Big Suze. Man utröner snabbt vem som vet. De lyser genast upp. Vi blir bundisar på plats. Peep Show kan ses som en lillebror till - den för svensken mer välkända tv-serien - The Office. Humorn i båda serier är genial. Full av botten, vemodighet och hjärna. Vi som åskådare placeras i obekväma och ibland plågsamma situationer som vi tidigare varit fredade ifrån i tv-soffan. Medan David Brent i The Office flirtar med kameralinsen, dvs oss, är vi i Peep Show karaktärernas ögon. Peep Show är nämligen uteslutande filmat med subjektiv kamera och har därmed exploaterat förstapersonsperspektivet (POV) till fullo. Det är briljant. Min klasskamrat Jesper har skrivit ett läsvärdigt och mer ingående utlägg kring ämnet här.
Jag fortsätter traggla i duospåret. Gervais och Merchant får denna gång stå åt sidan för Mitchell (Mark) och Webb (Jez). Jag lyser upp. Sedan min egen frälsning har det varit min plikt att missionera för att samla medlemmar till Peep Show-klubben. Jag är president över Peep Show-klubben, eller mer en gud: orättvis och lat men med skrattrynkor som sträcker sig bak i nacken.
Alla är välkomna. Klubben har bara ett krav, ta del av den tvådelade invigningsriten:
§ 1.1 Introduktionsklipp nedan.
§ 2.1 30 avsnitt à 25 min= 12 1/2 timmar maratonskrattfest (säsong 1-5, nr 6 är under inspelning).
Förklaringen till svenskarnas okunskap tycks vara att ingen svensk kanal än så länge har sänt serien. Själv kände jag mig hopplöst efter då jag först förra året fick nys om serien via nattlig reprisering på NRK3 i Norge (mer korrekt bör vara 4 år (!) efter eftersom första säsongen kom ut redan 2003). Infidels, misströsta ej. Nyligen sågs Mitchell & Webbs nunor i en reklamsnutt för TV4 Komedi. Två bildrutor (ett ögonblink) är alltid något att hysa hopp inför. Knacka i trä. Alla avsnitt från säsong 4 & 5 ligger annars uppe på YouTube för allmän beskådan. Lovsång! Tungmål! Olaglig nedladdning om inte annat?
När allt kommer omkring är jag nog en tämligen rättvis gud.
Introduktion:
# utdrag: s01 e02 "peep show" (2003-)
# extramaterial: stolen blackberry "peep show" (2003-)
Note to self: Docu-fantasia
Samtidigt som det berikar och är fascinerande kan det vara oerhört frustrerande att ramla över verk som träffar en hårt i solarplexus. Den uppenbara andfåddheten är dock helt ointressant. Att förhålla sig till avundsjukan som uppstår när man hittat någon vars livsverk överrumplar en, DET är av intresse. Det sköna men samtidigt jävligt obekväma. Det stormar inombords. Jag blir upphetsad, spyfärdig, stum. Allt om vartannat. Å ena sidan fylls jag av upprymdhet, stor beundran och fan, det kan nog betraktas som ren underkastelse. Å andra sidan... Jag rullar över på rygg och ser patetisk ut. Jag är hela tiden fullt medveten om vad som pågår. Alla känslor analyseras och dissekeras. Sällan släpps något förbi, inte ens i mina mer submissiva ögonblick. I några enstaka - smått genanta - fall kan jag bara inte hejda min iver utan öser kärleksförklaringar över upphovsmakaren: "Fan, du är ett geni Guy Maddin! Älska med mig!"
Naturligtvis är detta inget som jag till andra pratar högt om. Om det nämns mumlas det fram i förbifarten, sådär bakåtlutat och äckligt nonchalant på sättet som bara en torr jävel kommunicerar: "Om jag sett något Guy Maddin gjort? Ja jo, han är väl okej..." Precis som om jag inte bryr mig. Det förefaller mig motbjudande att bjussa på sin hybris. Liksom hallå, jag har ett rykte att upprätthålla. En fasad av självbehärskning. Korsetten river och skaver mot huden.
Följ noga med för härnäst vänder känslorna helt. Märkte du skiftningen? Jag förkroppsligar nu en torr jävel. Krystad och bajsnödig.
(När jag skriver tenderar det ofta att väga över i abstrakta meningar som skuggboxas med/mot varandra runt själva ämnet. Inte alls vad jag vill. I själva verket är tanken bakom texten så mycket mer komplex. Kan det vara att glappet mellan tanke och skrift är alldeles för seglivat? Tanken känns trött och gammal redan innan den väl skrivits ned. Att jag alltid misslyckas med att formulera mig ser jag som ett tydligt tecken på att jag faktiskt är en torr jävel med grava kommunikationsproblem).
Avundsjuka, ett barn sprunget ur jantesamhället. Vad är det med oss egentligen? Idioter. Lobotomerade idioter. Om du känner dig träffad, bra, vi förenas i första steget av uppvakningsterapi: att förhålla sig till den. Avundsjukskänslan som drabbar mig bottnar i mina egna tillkortakommanden, helt i vanlig ordning. I detta fall har verket i fråga relevans eftersom hela sommaren har plågats av tankar inför mitt magisterprojekt: den stora produktionen under min utbildning. Det skall göras en dokumentärfilm, en familjär sådan, i sann mormoranda. Tidsmässigt ligger jag bra till i planeringen men det kan sluta hur som helst. Föga förvånad blir jag när jag mitt i manusskrivandet ramlar över något som visar sig redan vara gjort: docu-fantasia. Min idé har mött sin överman. Vad jag strävar efter att skapa har redan gjorts. Visst kan du känna igen dig i uppgivenheten? Guy Maddin har redan åstadkommit vad jag själv haft begäret att göra innan jag dör. Till en början är det en nedslående känsla. Liemannen kan lika gärna svänga förbi för ett drop in-besök. Det grämer en när avundsjukan blir alltför påtaglig, in-your-face. Som tur är övergår känslan till slut i en form av acceptans. Avundsjukan får ge vika för beundran.
My Winnipeg
Guy Maddin, du sållar dig till ännu en i raden av genier som begränsar såväl som du öppnar upp. Kan slå vad om att kanadensaren Guy upplevde det samma när han första gången såg Dziga Vertovs The Man with the Movie Camera, den bitterljuva avundsjukan. Likheterna är slående (andra jämförelser är mig övermäktig). Han slår in dörrar för stumfilmen att fortleva på 2000-talet - likaså för Super 8-tekniken. Hans avantgardistiska filmer berör mig bortom det normativa avläsningsfiltret, något som jag avundas honom att han får till. Handlings- och strukturmässigt följer oftast filmerna en ordning som mer kan ses som oordning, "mambo-jambo", kaos. Det spelas på andra strängar. En neurologisk infektion. Fantasi flätar in i verklighet som om fantasin inte hade någon annanstans att ta vägen. Det dokumentära blir till poesi och i tillägg blir svärtan till underlig humor. Skrubbsår på hjärtat.
Epilog
Jag vill röra mig obehindrat i samma korridorer, i de korridorer som Bergman skriver om i Laterna Magica och som Guy Maddin har funnit.
Detta ständiga sökande efter kreativa kickar. Kvantitet över kvalité tummas det inte en millimeter på här på bloggen, det har jag enhälligt beslutat för bloggens framtid. Därav min frikostighet på sistone (och hädanefter) vad tidigare gällde ytterst privata källor. Jag har varit sparsam med vad som influerar mig. Sådant som triggar igång tankeprocesser inför olika projekt. Det mesta ser aldrig ljuset men det driver något annat framåt och knuffar idéerna i rätt gängor.
Jag vägrar vara en torr jävel, aldrig mer en torr jävel.
# dir: guy maddin "the heart of the world" (2000)
Naturligtvis är detta inget som jag till andra pratar högt om. Om det nämns mumlas det fram i förbifarten, sådär bakåtlutat och äckligt nonchalant på sättet som bara en torr jävel kommunicerar: "Om jag sett något Guy Maddin gjort? Ja jo, han är väl okej..." Precis som om jag inte bryr mig. Det förefaller mig motbjudande att bjussa på sin hybris. Liksom hallå, jag har ett rykte att upprätthålla. En fasad av självbehärskning. Korsetten river och skaver mot huden.
Följ noga med för härnäst vänder känslorna helt. Märkte du skiftningen? Jag förkroppsligar nu en torr jävel. Krystad och bajsnödig.
(När jag skriver tenderar det ofta att väga över i abstrakta meningar som skuggboxas med/mot varandra runt själva ämnet. Inte alls vad jag vill. I själva verket är tanken bakom texten så mycket mer komplex. Kan det vara att glappet mellan tanke och skrift är alldeles för seglivat? Tanken känns trött och gammal redan innan den väl skrivits ned. Att jag alltid misslyckas med att formulera mig ser jag som ett tydligt tecken på att jag faktiskt är en torr jävel med grava kommunikationsproblem).
Avundsjuka, ett barn sprunget ur jantesamhället. Vad är det med oss egentligen? Idioter. Lobotomerade idioter. Om du känner dig träffad, bra, vi förenas i första steget av uppvakningsterapi: att förhålla sig till den. Avundsjukskänslan som drabbar mig bottnar i mina egna tillkortakommanden, helt i vanlig ordning. I detta fall har verket i fråga relevans eftersom hela sommaren har plågats av tankar inför mitt magisterprojekt: den stora produktionen under min utbildning. Det skall göras en dokumentärfilm, en familjär sådan, i sann mormoranda. Tidsmässigt ligger jag bra till i planeringen men det kan sluta hur som helst. Föga förvånad blir jag när jag mitt i manusskrivandet ramlar över något som visar sig redan vara gjort: docu-fantasia. Min idé har mött sin överman. Vad jag strävar efter att skapa har redan gjorts. Visst kan du känna igen dig i uppgivenheten? Guy Maddin har redan åstadkommit vad jag själv haft begäret att göra innan jag dör. Till en början är det en nedslående känsla. Liemannen kan lika gärna svänga förbi för ett drop in-besök. Det grämer en när avundsjukan blir alltför påtaglig, in-your-face. Som tur är övergår känslan till slut i en form av acceptans. Avundsjukan får ge vika för beundran.
My Winnipeg
Guy Maddin, du sållar dig till ännu en i raden av genier som begränsar såväl som du öppnar upp. Kan slå vad om att kanadensaren Guy upplevde det samma när han första gången såg Dziga Vertovs The Man with the Movie Camera, den bitterljuva avundsjukan. Likheterna är slående (andra jämförelser är mig övermäktig). Han slår in dörrar för stumfilmen att fortleva på 2000-talet - likaså för Super 8-tekniken. Hans avantgardistiska filmer berör mig bortom det normativa avläsningsfiltret, något som jag avundas honom att han får till. Handlings- och strukturmässigt följer oftast filmerna en ordning som mer kan ses som oordning, "mambo-jambo", kaos. Det spelas på andra strängar. En neurologisk infektion. Fantasi flätar in i verklighet som om fantasin inte hade någon annanstans att ta vägen. Det dokumentära blir till poesi och i tillägg blir svärtan till underlig humor. Skrubbsår på hjärtat.
Epilog
Jag vill röra mig obehindrat i samma korridorer, i de korridorer som Bergman skriver om i Laterna Magica och som Guy Maddin har funnit.
Detta ständiga sökande efter kreativa kickar. Kvantitet över kvalité tummas det inte en millimeter på här på bloggen, det har jag enhälligt beslutat för bloggens framtid. Därav min frikostighet på sistone (och hädanefter) vad tidigare gällde ytterst privata källor. Jag har varit sparsam med vad som influerar mig. Sådant som triggar igång tankeprocesser inför olika projekt. Det mesta ser aldrig ljuset men det driver något annat framåt och knuffar idéerna i rätt gängor.
Jag vägrar vara en torr jävel, aldrig mer en torr jävel.
# dir: guy maddin "the heart of the world" (2000)