Gå i inre exil




Lars Norén möter Jon Fosse (2002)

Vägra universums ungefärligheter


Guy Maddins Cowards Bend the Knee Audition One (2003)



Julhälsning från Göteborg


# rca "the story of television" (1956)

Oh bambi!



# obama

Lärlingen som älskade Brezhnev

eller jag menar Andrzej. Snubbelhumor. Skepp Ohoj! Buster Keaton.


# tonino guerra "tempo di viaggio" (1983)

Även Werner har varit liten


# les blank "werner herzog eats his shoe" (1980)

Till den milda grad

Sällan har man anledning att vurma för en svensk film som går upp på bio (exkl. Roy Andersson). Gitarrmongot slog an en ton som uppskattades. De ofrivilliga ljuder högre. Bland Sundvallar, Malmrosar, Faresar och Pollaks blir en simpel Östlund en frisk fläkt. Det tycks vara en film i Pekkariansk anda. "Jo, ja tackar ja." Det känns som om Ruben Östlund har grävt ur en samlad, kollektiv erfarenhetsbank. Det är inte främmande. Det känns bekant.


# ruben östlund "de ofrivilliga" (2008)

Jeunet: pre Amelie


# dir: jean-pierre jeunet "foutaises (things i like, things i hate)" (1989)

Exotism i hemlandet, folkhemmet, hembygden

Ack, Parakka. Parakka och Kiruna ses som kuliss för tillfället. En vacker vy för den med febläss för glesbygd, järnmalm och en påtaglig känsla av en svunnen tid. Min dragning är fetischartad till alla de tre - triss i fetisch. Lägg därtill: nollgradigt klimat, porlande bäckar med drickbart vatten och knutna nävar som det viftas med så fort en utböling observerats. Därutöver bollas man runt mellan öppna famnar; den norrländska generositeten är oreserverad, utan att för den skull kännas suspekt eller falsk. Det går inte att värja sig och jag förvånas varje gång jag är här. Exotism i hemlandet är ett exklusivt fenomen att få uppleva.

Min mormor är många gånger rättfram, och just oreserverad i sitt sätt. Hon delar så klart inte alls denna uppfattning. Inte fullt ut åtminstone. Jag är här för magisterprojektets skull, norra Lappland i oktober är annars inte något vidare lockande. Det har dragit igång nu: "Cannon to right of them, Cannon to left of them, Cannon in front of them. Volley'd and thunder'd; Storm'd at with shot and shell, Boldly they rode and well, Into the jaws of Death, Into the mouth of hell. Rode the six hundred."

Flygplansdiskurs
På 10 000 meters höjd är det en konstart att blockera sig mot kallprat med passageraren i sätet bredvid. Där är man fast, rörelseschemat är begränsat och det är ett lotteri vem man hamnar bredvid. Främlingar är ett speciellt släkte. På planet mellan Stockholm-Kiruna flöt dock samtalet på, med den irländske yogaläraren Shen, i stil med:


# dir: louis malle "my dinner with andré" (1981)

På besök i familjealbumet

af Henrik Pekkari,
OSLO SEPTEMBER 2008
INNEHÅLL:
I. Ingång till magisterprojekt

Vissa händelser är för evigt inetsade i minnet. Andra faller bort i intet. Det som försvunnit kan inte rekonstrueras. Samtidigt är det som stannar kvar inte alltid önskvärt. För min mormor hälsar det förflutna på i tid och otid. Det berättas och diskuteras vid middagsbordet under högtider. Hemligheter blossar upp. Det ältas. På senare år har dessa konversationer gjort djupa intryck på mig. Otaliga gånger har jag känt mig som prästen i bikten.

II. Triviala associationer
I kort kan idén summeras som en hälsosam fusion mellan Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och ett Lars Norén-drama som bekantat sig med Pantertanterna (The Golden Girls). Ena stunden är det ett offerdrama, medan i den andra en pensionärskomedi där vi besöker familjealbumet. Emellanåt snuddar det nästan vid det obskyra utan att riktigt trilla dit. Stundom kommer det att vara finstämt och poetiskt, stundom på gränsen till det meditativa. Det jag i själva verket försöker klargöra är att det kommer att råda tvära kast.
Visuellt söker jag att finna en fulhetsmelankoli i gränslandet till det oestetiska. Inte att det övergår och blir smaklöst utan mer att det ter sig avvikande och "ankungevackert" - likväl är det behagligt för ögat. Ett punkideal vilar över en stalinistisk perfektionism, en vanvettig grund att stå på - helt i sin rätt.

III. Vidareutveckling av tankegångar
Som åskådare tvingas du flera gånger ompröva din hemhörighet i filmens skiftande rum: landsbygdens idyll, stadens betongförort. Jag vill leka med kontrasten som uppstår. Handlingen förs framåt av såväl yttre som inre skeenden; önsketänkande i trakten av kammarspelens Bergman och familjeberättaren Tarkovskij. Men det är inte spelfilm, det är dokumentärfilm och dessutom studentfilm som skall göras. Glöm att jag nämnde Bergman och Tarkovskij i samband med en studentproduktion, det blir lätt fånigt. Det påminner i högre grad om andra referenser: About a son av AJ Schnack, har haft stor inverkan på manusarbetet. Dess uppbyggnad är i mångt och mycket besläktad med det jag själv tänkt göra. En form där ljudupptagningar ligger som en suggestiv matta över visuellt poetiska bilder, fulla av symbolik och djup. Samtidigt kan dessa fungera på egen hand, ljud och bild för sig. Ruben Östlunds Gitarrmongot - inspelad på video - kan ses som ett framstående exempel på hur man med enkla medel kan skapa något komplext och samtidigt angeläget. Medan Guy Maddins My Winnipeg i motsats får statuera exempel på vad jag hade velat åstadkomma i avsaknad på begränsningar. Som en parentes kan nämnas att jag har känningar av att uttrycket emellanåt kan bli en aning "Jan Troellskt". Jag har en förnimmelse av att det kan uppstå en likhet, ett släktskap som jag inte riktigt kan sätta orden på.
Fler referenser blottas i det ursprungliga dokument som denna text tagits från.

IV. Arbetstes
Min arbetstes för projektet är att: "skildra en familjetragedi bortom alla behov av att försköna eller fördöma". Det är ett försök att gagna ett så utlämnande och ärligt uttryck som tänkas kan. "Ärligt" betyder emellertid inte nödvändigtvis alltid "sanningsenligt", det är som vittnesbörd det är intressant.


# carl johan de geer "jag minns lena svedberg" (2000)

Det är så mycket ruter i habegäret att jag får spader, jösses amalia sicka cravings

Tre stycken originalaffischer är numera i min ägo. Jag utlyser härmed en tävling! Alla tre har sitt ursprung i 60-talets affischflora, den gyllene tiden. Vilka köpte jag?


# seriesam.com "axplock" (1950-2007)

Slentrianinlägg innehållande 70-talsporr


# "bat pussy" (1973)

Som en sten på drift


# bruno k. öijer "kobra" (2002)

Daisy ad


# lbj "daisy ad" (1964)

Be groovy or leave

Återigen klampar jag runt som en elefant i min egen navel. Den ser ut som en knuten näve. Det är snårigt. En mylla bestående av ludd, hår och bakåtsträvande gör den svåråtkomlig. Navelskådning. Blickar bakåt för att ta steg framåt.

D.A. Pennebaker står för inspirationen till dagens manusbearbetning (mitt magisterprojekt). Den flytande kameran, det icke-narrativa, cinéma vérité. På många plan är det här jag hör hemma, i Pennebakerland.


# dir: d.a. pennebaker "don't look back" (1967)

Helsinkids

Mer videon än musiken, även om musiken är bra. Jag är ingen större anhängare av australiensarna Architecture in Helsinki även om videon till Like it or not är formidabel. Desto mer trogen är jag skaparen till den andra videon. Jag har länge följt La Blogotheque - gillar vad som erbjuds. Kvalitativ DIY-stämpel från Frankrike. Avskalat, akustiskt, närvarokänsla, enkla idéer i "spontan" setting, glädje till musiken. Alltid är det något som berör. Vare sig det är artisten ensam med sin gitarr i något skrymsle, Arcade Fire intryckt i en hiss eller a capellande Bon Iver i en gränd någonstans i Montmartre.


# architecture in helsinki "like it or not" (2008)

# architecture in helsinki "like it or not" (2008, by: lablogotheque)

Man Ray

Om Guy Maddin på allvar blev en inkörsport till tyngre grejer får han stå för det. Jag har inget med det att göra, skyller gladeligen ifrån mig. Jag är väl för fan inget pretto heller? Excentrisk dåre, annars får det vara.

Egentligen kände jag till Man Ray långt innan jag visste vem Guy Maddin var, lite lustigt alltså. Som slav under SVT:s trollspö såg jag nyfiket någon Man Ray-special på K Special för några år sedan. Men intressen skiftar, byter skepnad. Medan andra stryker med förblir vissa mer rotade, blir starkare, växer. Man fördjupar sig. Har en överväldigande hobby att förkovra mig i saker som just överväldigar mig. För stunden kan det te sig ohälsosamt, för intensivt, för insnöat. Men jag lyckas hoppa från isflak till isflak, innan jag sjunker med dem. Det är som jag hoppar vidare precis när avgrundens sug fumlar efter mina fotknölar. Kalla det intuition. Eller överlevnadsinstinkt.

När konstnärens läppar rör på sig, då lyssnar jag. Jag stannar kvar så länge orden berör.

"When I saw I was under attack from all sides, I knew I was on the right track."
"It has never been my object to record my dreams, just the determination to realize them."
"To create is divine, to reproduce is human."
- Man Ray


# man ray "emak bakia" (1926)

The Little Girl Giant

Ett stycke human marionettmagi som Kobra nämnde för drygt 2 år sedan. Program som Kobra (och Musikbyrån) må själva vara marionetter i deras roll som samtids- och kulturskildrare. Ungefär som den här bloggen. Ibland är timingen något efter, vi tar pulsen på fel ställe då det mesta i internettider hinner fladdra förbi och känns passé innan det sänds eller publiceras. Men låt oss vara ärliga: Kobra med vänner är public service när det är som bäst. Kvalitativ tv. Ensam orsak att betala tv-licens. Kort och gott, jävligt bra.

Detta är ett inlägg tillägnat Er som missat henne.


# royal de luxe "the sultans elephant" (2006)

Grälla färger och cyberpunk

Grälla färger och ett intensivt, påträngande, frustrerande, irriterande, omöjligt, essentiellt budskap. Längs med cyberpunk-rörelsen vilar Timothy Learys ande. Till minne av Michael Godhes cyborger på KSM. Och, helt ogenerat, en jävla känga i nyllet på det mesta av samhällets strukturer och sk sociala rättesnören.


# dir: j. cavella/c. graves "how to operate the brain" (1994)

På tal om de döda

Vad var det jag skrev nu igen? Att jag är en van långfärdsresenär? Jag sitter på bussen igen. Denna gången mellan Göteborg och Norrköping. Tillbaka till skolbänken och slängar av oregelbunden hjärtrytm. Tillbaka till Drottninggatan där "ungdomar går runt och tittar varann i skrevet". Marcus Birro lyfter karlavagnar och elefanter.

Passerar ett för dagen soligt Borås, det annars så lynniga Borås. Avstigning för vissa. Påstigning för andra. En del passagerare ser förvånansvärt somriga och fräscha ut, trots den uppenbara söndagen. Flätor i håret. Brunbrända armar. Fräknar som exploderar. Det här är Sverige. Människor bussas runt. En liten flicka med blida bruna ögon tittar nyfiket på medan jag skriver om henne. Hon letar efter en plats att sitta på. Hennes mamma är lönnfet. Platserna verkar inte räcka till. Chauffören spatserar runt i bussen, gestikulerar, räknar på fingrarna, frågar... tror jag. Läppar rör i alla fall på sig. Jag hör inget. Har stängt av. Han visar prov på pondus i kaliber med Bengt "Hajk" Alsterlind. Det får duga.
Passerar ett bakfullt Ulricehamn. Passerar Jönköping, staden där 95-oktanigt kostar 13:09 kr/l år 2008. Kapten Alsterlind styr skutan vidare. E4:an längs med Vättern har åtskilliga gånger bjudit på filmiska upplevelser från buss-/bilfönstret. Vykortsvy om något. Livet passerar revy.


På tal om de döda
Bill Hicks - död (f. 1961). Kurt Cobain - död (f. 1967). Båda lämnade jordelivet 1994. Båda språkrör för sin generation. Kurt den något mer namnkunnige av de två. En av de finaste dokumentärer jag sett är About a son (2006). Filmen utgår ifrån inspelade - mestadels nattliga - samtal mellan journalisten Michael Azerrad och Kurt Cobain. Jag skriver samtal istället för intervju då relationen mellan de två inte är den normativa journalist/artist-relationen. Transcendera är ett ord som känns passande.

En förbluffande stark dokumentär som gjorde mig mållös.


Tillbaka till lilltjejen med lönnfet mamma, det är nämligen något jag inte kan släppa. Det är underligt - och lite lustigt - hur något så litet och sött kan härstamma från något så plufsigt och fult. Ett busfrö sprunget ur en risig och vissen planta. Trist framtid till mötes flicka lilla.


# dir: aj schnack "about a son" (2006)

Tidigare inlägg