henrikpekkari: jantejaget

Mer videon än musiken, även om musiken är bra. Jag är ingen större anhängare av australiensarna Architecture in Helsinki även om videon till Like it or not är formidabel. Desto mer trogen är jag skaparen till den andra videon. Jag har länge följt La Blogotheque - gillar vad som erbjuds. Kvalitativ DIY-stämpel från Frankrike. Avskalat, akustiskt, närvarokänsla, enkla idéer i "spontan" setting, glädje till musiken. Alltid är det något som berör. Vare sig det är artisten ensam med sin gitarr i något skrymsle, Arcade Fire intryckt i en hiss eller a capellande Bon Iver i en gränd någonstans i Montmartre.


# architecture in helsinki "like it or not" (2008)

Efter förra inlägget behövs det en stark kontrast känns det som. En tung motpart som med lätthet kan hiva oss tillbaka in i det svåra igen. Hur pass fängslad jag än blir av Håkan Hellströms deltagande i Vita Lögner måste jag kompensera med något. Botgöring. En atombomb får agera väckarklocka, medan en slägga går bärsärk för att tysta den.

När jag våren 2004 läste en termin i Australien visade vår filosofiprofessor Jonathan D. Frodsham det här klippet som introduktion till ett delmoment i kursen (professor Frodsham var själva definitionen och förkroppsligandet av en västerländsk professor: en skalp täckt av vita hårstrån där läsglasögon vilade, ständigt aristokratiskt välklädd i kostym, elvaspråkig gubbe med kraftig brittisk accent etc). Det tog mig ett tag att luska ut från vilken film klippet tillhörde, Richard Linklaters Waking Life. När jag väl gjorde det importerades ett ex av filmen på en gång via eBay. Så bestående intryck gjorde den introduktionen. Hittade en intressant essä om Waking Life, läs.
Indifavoriten Linklater är fin han. Höjdpunkter i hans filmografi, än så länge, är Before Sunrise/Before Sunset (tillsammans står dem oerhört starkt), kultrullen Dazed and Confused, A Scanner Darkly men kanske främst just Waking Life.


Megafoner. Megafoner. Tänk om vi skulle kommunicera med varandra med hjälp av megafoner...
Den, i USA, ökände och radikale radioprofilen Alex Jones spelar i princip sig själv:


# dir: richard linklater "waking life" (2001)

Om Guy Maddin på allvar blev en inkörsport till tyngre grejer får han stå för det. Jag har inget med det att göra, skyller gladeligen ifrån mig. Jag är väl för fan inget pretto heller? Excentrisk dåre, annars får det vara.

Egentligen kände jag till Man Ray långt innan jag visste vem Guy Maddin var, lite lustigt alltså. Som slav under SVT:s trollspö såg jag nyfiket någon Man Ray-special på K Special för några år sedan. Men intressen skiftar, byter skepnad. Medan andra stryker med förblir vissa mer rotade, blir starkare, växer. Man fördjupar sig. Har en överväldigande hobby att förkovra mig i saker som just överväldigar mig. För stunden kan det te sig ohälsosamt, för intensivt, för insnöat. Men jag lyckas hoppa från isflak till isflak, innan jag sjunker med dem. Det är som jag hoppar vidare precis när avgrundens sug fumlar efter mina fotknölar. Kalla det intuition. Eller överlevnadsinstinkt.

När konstnärens läppar rör på sig, då lyssnar jag. Jag stannar kvar så länge orden berör.

"When I saw I was under attack from all sides, I knew I was on the right track."
"It has never been my object to record my dreams, just the determination to realize them."
"To create is divine, to reproduce is human." - Man Ray


# man ray "emak bakia" (1926)

The Tallest Man on Earth levererar rå och bluesinspirerad folkmusik, amerikanska toner som bottnar i en dalmas musiksjäl. Kristian Mattsson, hatten av. För mig och många andra har Shallow Grave seglat upp och blivit något utav årets skivsläpp.

Ackompanjerad av höstens intåg, snålblåst och värmelampor på uteterassen, var förra veckans spelning på Republik kvällens behållning.


# the tallest man on earth "i won't be found" (2008)

Ett stycke human marionettmagi som Kobra nämnde för drygt 2 år sedan. Program som Kobra (och Musikbyrån) må själva vara marionetter i deras roll som samtids- och kulturskildrare. Ungefär som den här bloggen. Ibland är timingen något efter, vi tar pulsen på fel ställe då det mesta i internettider hinner fladdra förbi och känns passé innan det sänds eller publiceras. Men låt oss vara ärliga: Kobra med vänner är public service när det är som bäst. Kvalitativ tv. Ensam orsak att betala tv-licens. Kort och gott, jävligt bra.

Detta är ett inlägg tillägnat Er som missat henne.


# royal de luxe "the sultans elephant" (2006)