henrikpekkari: jantejaget

Självklarheter som att det är fredagskväll, löning och Förkvälls-"underhållning" patetiska att ta upp. Jag är patetisk stundtals, alltid. Denna bloggen är patetisk. Ett skämt som ingen skrattar åt, inte ens av skadeglädje. Skadeglädje är annars något härligt, i blott några sekunder - sen täcks man av en filt med kylande effekt som rentav vill mig illa. I själva verket är det jag själv som vill mig illa när jag tillåter det dåliga samvetet att få mig human. Fan vilka drastiga växlar det ska vara mellan attflimrande i bakgrunden är vara en stor och empatisk humanist till att jag blir djävulen personifierad (i blott några sekunder). Patetiskt det här än så länge.

Ytligheterna avlöser varandra: bokade tid hos min hårdoktor förut, akilleshälen HÅRET måste skötas om. Rufset måste putsas. Funderar på hur min nakna kropp ska bli klädd inför kvällen. Möjligtvis doppa mig i tjära och hoppas på att någon uppmärksammar min galenskap? Asfalt är kvällens tema. Blir nog något tråkigt som vanligt, har för stora krav för att jag någonsin ska kunna uppfylla dem. Jag är pepp ikväll! Pepp är ett ord jag ogillar. Vinprovning och Depeche-kväll bjuder fredagen på i alla fall. Min Patek Philippe ligger bredvid och uppmuntrar mig, det enda i min outfit som står ut. Som ett jävla gökur direktimporterad från Genève skriker den efter uppmärksamhet. Eller är det som vanligt jag som projicerar mina egna brister på saker i min omgivning igen? Jag är hopplös. Älska mig inte. Hata mig inte.


Lot brast ut i fnatt, Sodom och Gomorra schack matt. 2006-11-25