Note to self: Docu-fantasia

Samtidigt som det berikar och är fascinerande kan det vara oerhört frustrerande att ramla över verk som träffar en hårt i solarplexus. Den uppenbara andfåddheten är dock helt ointressant. Att förhålla sig till avundsjukan som uppstår när man hittat någon vars livsverk överrumplar en, DET är av intresse. Det sköna men samtidigt jävligt obekväma. Det stormar inombords. Jag blir upphetsad, spyfärdig, stum. Allt om vartannat. Å ena sidan fylls jag av upprymdhet, stor beundran och fan, det kan nog betraktas som ren underkastelse. Å andra sidan... Jag rullar över på rygg och ser patetisk ut. Jag är hela tiden fullt medveten om vad som pågår. Alla känslor analyseras och dissekeras. Sällan släpps något förbi, inte ens i mina mer submissiva ögonblick. I några enstaka - smått genanta - fall kan jag bara inte hejda min iver utan öser kärleksförklaringar över upphovsmakaren: "Fan, du är ett geni Guy Maddin! Älska med mig!"
Naturligtvis är detta inget som jag till andra pratar högt om. Om det nämns mumlas det fram i förbifarten, sådär bakåtlutat och äckligt nonchalant på sättet som bara en torr jävel kommunicerar: "Om jag sett något Guy Maddin gjort? Ja jo, han är väl okej..." Precis som om jag inte bryr mig. Det förefaller mig motbjudande att bjussa på sin hybris. Liksom hallå, jag har ett rykte att upprätthålla. En fasad av självbehärskning. Korsetten river och skaver mot huden.
Följ noga med för härnäst vänder känslorna helt. Märkte du skiftningen? Jag förkroppsligar nu en torr jävel. Krystad och bajsnödig.
(När jag skriver tenderar det ofta att väga över i abstrakta meningar som skuggboxas med/mot varandra runt själva ämnet. Inte alls vad jag vill. I själva verket är tanken bakom texten så mycket mer komplex. Kan det vara att glappet mellan tanke och skrift är alldeles för seglivat? Tanken känns trött och gammal redan innan den väl skrivits ned. Att jag alltid misslyckas med att formulera mig ser jag som ett tydligt tecken på att jag faktiskt är en torr jävel med grava kommunikationsproblem).

Avundsjuka, ett barn sprunget ur jantesamhället. Vad är det med oss egentligen? Idioter. Lobotomerade idioter. Om du känner dig träffad, bra, vi förenas i första steget av uppvakningsterapi: att förhålla sig till den. Avundsjukskänslan som drabbar mig bottnar i mina egna tillkortakommanden, helt i vanlig ordning. I detta fall har verket i fråga relevans eftersom hela sommaren har plågats av tankar inför mitt magisterprojekt: den stora produktionen under min utbildning. Det skall göras en dokumentärfilm, en familjär sådan, i sann mormoranda. Tidsmässigt ligger jag bra till i planeringen men det kan sluta hur som helst. Föga förvånad blir jag när jag mitt i manusskrivandet ramlar över något som visar sig redan vara gjort: docu-fantasia. Min idé har mött sin överman. Vad jag strävar efter att skapa har redan gjorts. Visst kan du känna igen dig i uppgivenheten? Guy Maddin har redan åstadkommit vad jag själv haft begäret att göra innan jag dör. Till en början är det en nedslående känsla. Liemannen kan lika gärna svänga förbi för ett drop in-besök. Det grämer en när avundsjukan blir alltför påtaglig, in-your-face. Som tur är övergår känslan till slut i en form av acceptans. Avundsjukan får ge vika för beundran.

My Winnipeg
Guy Maddin, du sållar dig till ännu en i raden av genier som begränsar såväl som du öppnar upp. Kan slå vad om att kanadensaren Guy upplevde det samma när han första gången såg
Dziga Vertovs The Man with the Movie Camera, den bitterljuva avundsjukan. Likheterna är slående (andra jämförelser är mig övermäktig). Han slår in dörrar för stumfilmen att fortleva på 2000-talet - likaså för Super 8-tekniken. Hans avantgardistiska filmer berör mig bortom det normativa avläsningsfiltret, något som jag avundas honom att han får till. Handlings- och strukturmässigt följer oftast filmerna en ordning som mer kan ses som oordning, "mambo-jambo", kaos. Det spelas på andra strängar. En neurologisk infektion. Fantasi flätar in i verklighet som om fantasin inte hade någon annanstans att ta vägen. Det dokumentära blir till poesi och i tillägg blir svärtan till underlig humor. Skrubbsår på hjärtat.

Epilog
Jag vill röra mig obehindrat i samma korridorer, i de korridorer som Bergman skriver om i Laterna Magica och som Guy Maddin har funnit.

Detta ständiga sökande efter kreativa kickar. Kvantitet över kvalité tummas det inte en millimeter på här på bloggen, det har jag enhälligt beslutat för bloggens framtid. Därav min frikostighet på sistone (och hädanefter) vad tidigare gällde ytterst privata källor. Jag har varit sparsam med vad som influerar mig. Sådant som triggar igång tankeprocesser inför olika projekt. Det mesta ser aldrig ljuset men det driver något annat framåt och knuffar idéerna i rätt gängor.

Jag vägrar vara en torr jävel, aldrig mer en torr jävel.


# dir: guy maddin "the heart of the world" (2000)

Kommentarer
Postat av: Ina

Go' kväll. Jag ramlade av en slump in på din blogg, och jag känner mig en aning häpen. Du skriver sådär galet bra att jag nästan blir tårögd, sannerligen en fröjd för min själ och min skrivarådra. Och sedan måste jag genant påpeka att du sannerligen även är en fröjd för ögat (Det är typiskt att jag har en fallenhet att alltid påpeka). Poängen är hur som helst att du inspirerar, jag hoppas att du är medveten om det. Lycka till med dina projekt!

Postat av: Martinkajsa

I searched a long time for such an great article. Thank you very much.

2009-09-10 @ 14:55:46
URL: http://martinkajsa.3steps.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback