Cool britannia: ånyo

De brittiska öarnas inflytande på den västerländska populärkulturen har, i efterkrigstid, varit konsekvent och stått pall för det mesta. Kräkreflexen sätter in. Den gör fort det när jag känner att jag skriver ned banala självklarheter.
- Varför inte bara ta bort första meningen? Börja om på nytt med en annan, ny vinkel?
Jag kniper igen munnen. Läpparna vibrerar. Jag lyckas dämpa uppstötningarna. Mitt superego Hank förtrycker åter ned id i mitt innandöme. Hanks coolhetsfaktor skiftar lika ofta som brittvädret växlar regnskurar med solsken. Något som består är dock Hanks nitiska och benhårda moral. Hank står pall. Tack vare "das Über-Ich" har jag sluppit antidepressiva och lugnande. Men i längden lider jag också av det.
Slutsats: Hank trotsar den mer instinktiva id och rättfärdigar ett kvarhållande av den första meningen. Suck.

Cool britannia: ånyo. En tredje runda beställd, någon? Föregångaren till termen - Swinging London - besitter förvisso mer auktoritet (Lennon/McCartney, Jagger/Richards) än 90-talets version, men till och med den kokaindränkta dimman tycks ha börjat lätta och således mogna. Om bröderna Callagher har följt samma utveckling får jag låta vara osagt. Kan det vara så att vi inom kort närmar oss ännu en epok med britterna i högsätet? Det var ändå dryga decenniet sedan sist. I ärlighetens namn har jag det överhuvudtaget inte på känn. Inte för tillfället i alla fall, trots att jag tillsynes verkar bygga upp något som kunde tänkas leda till ett sådant konstaterande. Id retas, vill så mycket, är så vek. Lugna dig min kära, irrationella vildhjärna-- först får vi tillåta
the swedes att samsas med grange (skäggrock; Seattle; Sub Pop), som till viss del avlöste Ed Banger; som i sin tur aldrig har lyckats ersätta the-banden. Där upphör mitt förstånd att fungera och kräkreflexen gör sig påmind.

Med pompa och ståt, ja för fan: fram med cymbalen. Jag känner för att vara högljudd! Jag går loss på pukor, hamrar besinningslöst. Stålvispen smattrar mot hi-haten. Lirar luftgitarr. Pinaler flyger kors och tvärs. Det förs ett jävla liv. Jag är en rockgud! En jävel till rockgud!
Det som i själva verket pågår är en flykt från det solitära. Mitt försök att överrösta sorgen jag förnimmer av att hyckla fram ett sologig, är ett tafatt försök. Vissa ting är roligare i par. Vad jag behöver är en sparringpartner, en kreativ motkraft, en som tar mig med in i mörka gränder bara för att vi ska kunna skina lite extra. Duo, jag har alltid fascinerats av ordets innebörd. Alex Turner och Miles Kane bildar sidoprojektet The Last Shadow Puppets. Dem verkar fatta vad det går ut på - precis som John och Paul, Mick och Keith: "it takes two to tango". Turner har kallats Englands främsta samtidsskildrare och inte helt oförtjänt blev Turner - blott 19 år - krönt Coolest Man On The Planet av NME. Bleka, taniga britter iklädda stuprörsjeans, mod-ish kalufs och beväpnade med en tillbakalutad kaxighet brukar belönas med sådana utnämningar.
Musiken? Tänk brittiska duokonstellationer à la 60-talet. Släng in en tolvmannaorkester och det eskapistiska klockar in för tjänstgöring.


# last shadow puppets "meeting place" (2008)

# rolling stones "sympathy for the devil" (1968, dir: j-l godard)

# beatles "hey bulldog" (1968)

# beatles "session in abbey road's studio 2" (1968)

Kommentarer
Postat av: Jakubnatalia

Wonderful and informative web site. I will recomend this site... Excelent work


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback