Sista utposten före Nordkorea II
Ett nystartat minikollektiv flyttar in i ett övergivet hus – avsides civilisationen – där de tidigare hyresgästerna var ett ”festglatt” punkband.
Den karismatiska och unga Kim leder egensinnigt kollektivet. Hon är dess grundare: hon fann det övergivna huset och var sedermera den som annonserade efter likasinnade att dela det med. Tre stycken nappar på hennes annons och flyttar in. En av medlemmarna från punkbandet, Vladimir, envisas med att återkomma till huset i tid och otid med inställningen ”efterfesten tar aldrig slut”. Han utgör det femte hjulet, fem unga individer (idealister/drömmare/naivister etc) som nu ska dela samma tak: Kim, Charlie, Vilda, Clint och Vladimir.
Fem unga individer som alla - på ett eller annat sätt - fuktat ett långfinger, lyft det mot skyn och känt missnöje blandat med rädsla gentemot vilken riktning tidsandans vindar blåser.
Huset skall ta tillbaka "de rätta orsakerna" för att bo i kollektiv: ekonomiskt, visst, men främst socialt och politiskt. Precis så som deras föräldrar gjorde på 70-talet. De räds inte att gå i deras fotspår.
Velour känns återigen mysigt att söka tillflykt och ty sig till.
(Ett skelett till en film. En försmak som berättar mycket litet.)
Den karismatiska och unga Kim leder egensinnigt kollektivet. Hon är dess grundare: hon fann det övergivna huset och var sedermera den som annonserade efter likasinnade att dela det med. Tre stycken nappar på hennes annons och flyttar in. En av medlemmarna från punkbandet, Vladimir, envisas med att återkomma till huset i tid och otid med inställningen ”efterfesten tar aldrig slut”. Han utgör det femte hjulet, fem unga individer (idealister/drömmare/naivister etc) som nu ska dela samma tak: Kim, Charlie, Vilda, Clint och Vladimir.
Fem unga individer som alla - på ett eller annat sätt - fuktat ett långfinger, lyft det mot skyn och känt missnöje blandat med rädsla gentemot vilken riktning tidsandans vindar blåser.
Huset skall ta tillbaka "de rätta orsakerna" för att bo i kollektiv: ekonomiskt, visst, men främst socialt och politiskt. Precis så som deras föräldrar gjorde på 70-talet. De räds inte att gå i deras fotspår.
Velour känns återigen mysigt att söka tillflykt och ty sig till.
(Ett skelett till en film. En försmak som berättar mycket litet.)
Kommentarer
Trackback