henrikpekkari: jantejaget

   Under tiden rådde det kalabalik i Babylon, mitt under medborgarnas omedvetet växande näsor drabbade andarna samman. Köp-slit-och-släng-mentaliteten lyste som delikatast i sin närvaro, där endast sultanens 24-karats guldbelagda medusahuvud glittrade ikapp och höll sig konsekvent med efteraparnas ignorans. Livet hade blivit en snedvriden synvilla där okunskapen florerade som smaklösa tribaltatueringar i svanken. Domedagen prasslade i buskarna i väntan på att slå till när garden blottlägger verkligheten.

   Det korta och intensiva »Rallarsving« -inspirerade slaget mot adamsäpplet, var må hända en vändpunkt i handlingen. Han hade levt som i ett töcken inuti sin egen spegelbild sedan urminnes tider. Denna spegelbild, som i våra ögon troligen uppfattas som full av skönhetsfläckar - var i hans ögon under idealiska förhållanden en eufemism för en indisputabel perfektionism. Hjärntvättad av sin omgivning, visste inte vår hjälte bättre. Han var fängslad i ett ekorrhjul tillhörande inbillningens värld, där Murphys lag indirekt gällde – allt som kan gå fel, går fel. Livhanken upprätthölls i hans luftslott av menlöst huvudbry på makt och balanserandes på ett maratonlångt silkessnöre där förhoppningen var att i slutändan möta sin husgud, en kokainsnortande Gordon Gecko- typ med slick powerkostym, blå skjorta med vit, pansarförstärkt krage och röda hängslen, aka Wall Street-o-rama-parodi. Ha i åtanke att mitt i balansakten på silkessnöret söp han som en borstbindare – i längden en vettvillig kombination för oss att skönja.
 

 Mystiken kring slaget mot hans strupe började skingra sig, så som den tätaste Londondimman kan göra fram mot lunchtimmen. Liggandes där i rännstenen efter en klassisk nära-döden-upplevelse, infann sig ett apokalyptiskt sinnestillstånd när han sneglade upp mot hermafroditen till argbigga som han förnedrat tidigare samma kväll. Se där, slaget var alltså en hämndaktion på vår hjältes försök att göra sig »slapsticklustig« på hermafroditens bekostnad, touché. Detta felsteg straffade sig, men såg ut att kunna bli ett felsteg i rätt riktning för en gångs skull.
 

 En känslostorm likt en förvirrad omkringflaxande fladdermussvärm tog plats inne i honom där han låg i skärvorna av sin krossade spegelbild. Om det var de sylvassa skärvorna mot hans hud eller hans fördärvade strupe, kan vi låta vara osagt. Men hans akilleshäl var träffad och det genererade i en självinsikt som han aldrig tidigare varit i närheten av, en livets Royal flush- insikt så att säga. Hans tidigare liv bestående av bluff och båg inuti sin egen spegelbild var nu över. Detta anammades med ömsom panisk förskräckelse, ömsom lugn och ro – en inre frid som annars bara kan uppnås av djupsinnig meditation i Buddhatemplet, eller av 2 till 6 mg morfin på sjukhusbritsen.
  

En livstid av förträngda känslor fick äntligen utlopp, en sorgedamm bildades i ögonvrån. Efter att ha rannsakat sig själv från topp till tå, varenda liten cell och hjärnsignal som förut fabricerat och lagt grunden till smörgåsbordet av hans negativa tendenser – genomgick han en attitydförändring, en »Extreme Makeover« av hans själ, en andlig revolution till punkt och pricka. Vår från början tillsynes ohjälpliga hjälte var inte längre sin egen antagonist, han hade bekämpat sig själv. Han var nu ett blankt oskrivet blad. Med beslutsamhet korrigerade han sitt levnadssätt och sållade sig till skaran av legender som fört inre strider och vunnit och vänt det till något positivt – en bättre värld, innan undergångens sista andetag.

There is no real me: only an entity, something illusory. 2006-09-15