henrikpekkari: jantejaget

Sällan har man anledning att vurma för en svensk film som går upp på bio (exkl. Roy Andersson). Gitarrmongot slog an en ton som uppskattades. De ofrivilliga ljuder högre. Bland Sundvallar, Malmrosar, Faresar och Pollaks blir en simpel Östlund en frisk fläkt. Det tycks vara en film i Pekkariansk anda. "Jo, ja tackar ja." Det känns som om Ruben Östlund har grävt ur en samlad, kollektiv erfarenhetsbank. Det är inte främmande. Det känns bekant.


# ruben östlund "de ofrivilliga" (2008)

Håll om mig, jag fryser så förfärligt. Visst är det kallt om dagen? Jag orkar inte med tillgjordheten längre. Det har jag aldrig gjort. Självutplåning. Bedrövliga pretentioner. Ge mig en klapp på axeln och jag bär dig upp för branten. Ska det vara så svårt? Fäll ned toalettringen efter dig.

Skölj din strupe ordentligt. Måste rengöra. Luta huvudet bakåt. Känner du hur halsen stramar? Blotta den lugnt och metodiskt för mig. Beskåda takets patina. Gurgla spriten. Försök svälja. Din hals stirrar så fasligt erotiskt på mig. Jag hugger efter den. Tafatt. Fumlande av kåthet. Det är nyttigt för din moral att få uppleva huggtändernas lustar, förutsatt att du tar ditt förnuft tillfånga när allt är överstökat. Lägg dig raklång på köksbordet och jag ska kavla ut degen till mage som du har. Det blir bullar till middag. Till frukost. Måndag hela veckan. Tvätta buken människa. Dränk den unkna lukten med billig cologne. Kanelbullar. Se så, skynda på nu. Vi har inte mycket att förlora på det här. Du med din praktfulla flärd och jag med min känslosamma sida. När allt kommer omkring har vi det ganska trevligt tillsammans.

Det är vad som händer när fingrarna får lov att smeka tangenterna samtidigt som Scener Ur Ett Äktenskap står på. Jag tycker vi sätter oss i trapphuset och skrålar bort eftermiddagen istället.


# phosphorescent "little pt I & II" (2008)

Gränser mellan högt och lågt suddas kontinuerligt ut i dessa dagar av internetåldern. Likväl är det kommersiella krafter som kontrollerar utbudet, medan en prunkande motståndsrörelse parallellt är allt annat än passiv; där finner vi allt som oftast det kvalitativa. Mellanrummet är flytande men ändock enormt i omfång. En minskning av klyftan motarbetas flitigt likt en orättvis och omdömeslös dragkamp. Egenintressen, rädsla och ren idioti går i regel före försök till utveckling och underlättande för framsteg.

Lars Eriksson, det du företar dig i Idol är befriande. Dina pretentioner är befogade. Detta sedan länge urvattnade koncept till fredagsunderhållning, Idol, tar sig själv på alldeles för stort allvar: "Vi gör faktiskt kommersiell skräp-tv här! Det får man inte komma och driva med ostraffat, hör ni det!", ryter TV4 till och får stressat moralpanik över att en deltagare råkar vara medveten om sitt eget artistiska uttryck. Man blir lika trött varje gång självutnämnda förståsigpåare - utan självdistans och med oförtjänad auktoritet, försedda med en kliva-över-lik-mentalitet - sätter sig på tvären. De muttrar konservativt, kräver ett rakare led, tar fram piskan och förstår sig inte alls på någonting.


# idol "schlagertema" (2008)