Till den milda grad

Sällan har man anledning att vurma för en svensk film som går upp på bio (exkl. Roy Andersson). Gitarrmongot slog an en ton som uppskattades. De ofrivilliga ljuder högre. Bland Sundvallar, Malmrosar, Faresar och Pollaks blir en simpel Östlund en frisk fläkt. Det tycks vara en film i Pekkariansk anda. "Jo, ja tackar ja." Det känns som om Ruben Östlund har grävt ur en samlad, kollektiv erfarenhetsbank. Det är inte främmande. Det känns bekant.


# ruben östlund "de ofrivilliga" (2008)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback