Blott ett minne/Dödsdans en övergående fas

Tiden i livets kliniska väntrum blev längre än vad jag förfarade. Jag är pånyttfödd, men inte en enda krake har verkat lägga märke till min bortgång. Inte en enda dök upp på min begravning. Inte en enda frågade om jag fortfarande var vid liv eller existerade.

Jag är inte besviken. Jag är förstående. Jag är passiv.

Bakgrunden till inläggets inledning är att med facit i hand hade jag lika gärna kunnat vara död. 2:a januari 2007 var senast jag lämnade livstecken. Sedan dess har bloggen varit negligerad, den har stått stilla, "nedlagd" - som om jag varit död. Tanken är inte helt ologisk. Kenya, farliga djur, hög kriminalitet, flygkrasch, vinterdepression, flyttångest, stupad i någon helvetes nakenchock - "man down! man down!". Bryr sig någon om dessa omständigheter, dessa möjligheter som hade kunnat orsaka min tidiga bortgång?

Så lät det förr, tidigt 2007:
"22-åring omkommen utan att omvärlden spekulerar i varför"
Ny rubrik, aktuell nu, nu som då blir då:
"22-åring åter vid liv, omvärlden rycker på axlarna"

dödsdansen01patriarkat01


Kärlekshat, bitterhet, mänsklig svaghet. Sverige, detta jävla näste. 2007-02-05

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback