henrikpekkari: jantejaget

Fan, vad jag har dragit mig från att skriva om moderelaterade saker (!) - har redan gjort ett undantag när skorgasmen drabbade mig. Önskelistan för skor som fortfarande står kvar med fötterna på jorden, var ett inlägg som inte på något sätt ville blanda sig i kampen med fashionistabloggarna (stampar gör den förvisso otåligt men ändå harmfullt och jordnära). Fan, för att jag nu ändå kan tillåta mig själv att glida in på modespåret en smula till och göra ännu ett försmädligt undantag. Inte för att jag kommer stanna kvar där utan för att den aspekten av mode som jag måste ta upp inspirerar mig nåt så fruktansvärt, jag vill vara en del av den japanska streetstilen (absolutely fab, för att citera nån Carrie-kopia). Jag vill, jag vill, jag vill. Det har jag velat länge på sätt och vis även om den klädmässiga sidan utvecklats med åren, för har ju alltid haft nån skruvad förkärlek för det landet, JAPAN - som så många andra också verkar ha. Jag får trösta mig själv med att jag, så väl, vet att jag inte är speciell på något sätt, inte bland 9 miljoner svenskar, inte bland 6 miljarder människor. Okej, kanske bland de 9 miljoner svenskarna - så långt måste jag sträcka mig för att ha någon typ av självrespekt kvar i kroppen. I alla fall, mer eller mindre brukar Jap Fags vara människor med en viss förfinad smak och känsla för stil. Märk väl att jag INTE (fullt ut) lägger en betydelse i att det är någon bättre typ av smak eller stil som jag företräder. Får en känsla av att jag vill skratta skrockfullt, undrar varför? Fram med Kalashnikoven igen, fram med självföraktet.

Jag har en del vänner i Japan (i Tokyo och Fukuoka), men har aldrig haft råd att besöka dem ännu. Vi möttes halvvägs av en "slump" när jag och min käre vän E bodde ett halvår i Perth, Australien våren 2004. Fan, vilka sköna upplevelser vi hade med T, M, Y m.fl! Inte för att dra alla japaner över en kam, men de vi träffade var/är/blev sköna på ett i mina ögon romantiserande sätt (magkänslan säger att de inte var unika, ni förstår, unika men inte unika). Nu hade ju inte mina fördomar präglats av japanen som kameratokig groupie, man är ju inte dummare än längden på sin näsa - ändå har jag en romantiserande bild, trots allt är japsen bara människor. Jag som har en pluttenäsa. Vi släpper den tråden, ger den lite andrum.
Vad jag vill komma fram till är att jag i deras vänskap fick upp ögonen extra mycket för japanskt streetmode. Abre los ojos! Visst kände man till de mest välkända klädkreatörerna som Kenzo, Issei, Comme des Garcons och Yamamoto (de sk "Japonaiserie") sedan tidigare - men streetstilen är något annat, ett fenomen som då i princip inte läckt ut från ön. Nu däremot har det japanska streetmodet ridit på en våg sedan länge, en våg som jag vill rida på lite till, lite mer, lite oftare. Tacka Internet och den globaliserade, bloggande världen för att vi nu känner till Harajuku-kidsen i all deras vardagliga kreativitet när det kommer till sin utstyrsel, och för gatorna i Shibuya som utåt sett kryllar av hippa, charmerande och coola tjejer och killar. Tack.