Som en fuga

Jag åkte buss från Oslo till Göteborg tidigare under dagen. Det är ingalunda något speciellt. Jag åker turen ofta. Bussresor, dessa bussresor.  Det är många av oss som möter dessa transportsträckor med blandad förtjusning. Jag är en van långfärdsresenär. Buss som tåg som flyg, färdmedlet gör detsamma. Det är ingenting annat än ett hjälpmedel för lite eftertanke.

Till viss del riktigt, men jag låter uppåt väggarna torr, töntig och påfrestande (småborgerlig).  Jag får rysningar.

Utöver rigor mortis i nacken, krampryck i höger stjärtmuskel och köldskador pga tupplur i korsdrag, var dagens bussresa angenäm. I regel fördrivs tiden med en fullmatad ipod: Jens Lekman, Gervais podcasts, P1 Sommar, div ljudböcker och filmer/tv-serier. Att internet numera finns på de flesta långfärdsbussar är en ynnest, laptopen rastas och ipoden får tid för återhämtning.
Jag har dock för vana att hinna med minst en film. Det var äntligen dags att ”fullborda” Bo Widerberg. Efter Ådalen 31, Kvarteret Korpen, Kärlek 65 och Mannen på taket (och den senare Lust och fägring stor), stod Elvira Madigan (1967) på tur. Det är något visst (förtrollande) med bildsköna ansikten från eran 60-70-talet. Pia Degermark i Elvira Madigan, Ann-Sofie Kylin i En kärlekshistoria, Harriet Andersson i Så som i en spegel (Bardot i Le Mépris, Moreau i Jules et Jim) etc.

"Jag har gått över till kvinnornas sida, /.../ man måste vara närsynt"
"En krymplings verk är inte värt mycket. Vad sägs om 2 kronor?"

Jag kom att tänka på en intervju jag såg på tv för längesen, med Thommy Berggren, där han berättade om sitt första möte med Ingmar Bergman. Och titta, jag hittade fanskapet på YouTube. Otroligt!


# dir: stefan jarl "liv till varje pris" (1998, en homage till bo widerberg)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback