Monologdialog med John Lennon 1969

Monologdialog. Du har troligen, med reservation för mindre tvivel, upplevt en eller ett antal monologdialoger i ditt liv. Antalet upplevelser varierar beroende på hur frekvent du rört dig bland och konverserat med andra människor. Viktigast är främst med vem du konverserat. Begreppet beskriver en speciell företeelse. En företeelse som du kanske reflekterat över när den ägt rum, men som du aldrig konkret satt ord på. Låt oss officiellt göra det tillsammans: mynta ett uttryck. En monologdialog inträffar då du samtalar med en person, där du finner dig själv knappt få en syl i vädret. Inombords vrider du på dig. Du stampar takten till orden som slängs mot dig. Du stänger av och svävar iväg i en dagdröm trots att du gör ditt bästa för att fokusera på vad som sägs. Personen du talar med har uppenbart ingått en dialog med dig men håller på egen hand låda för fulla muggar - en grav överträdelse på samtalets oskrivna regler. Monologdialogen kan vara brutalt respektlös. Du utsätts ofrivilligt för en monolog som det inte går att värja sig emot. Ett socialt övertramp som, om det vill sig illa, skapar osämja eller än värre krig.
Den då 14-åriga Jerry Levitan fick istället erfara det motsatta då han smög in på John Lennons hotellrum i Toronto med en diktafon. Den ljuvliga känslan av en vällyckad monologdialog hörs - i form av den inspelning Jerry lyckades fånga - och ses - i form av fantastisk animering - nedan.

John Lennon vakar i stillhet över mig, min sambo (och mänskligheten). Han är inramad och uppspikad på en väl, synlig vägg i mitt hem. Han hänger på en krokig spik, lite okonventionellt på sned: working class hero. Jag vägrar räta på den.
I popkulturella kretsar (läs: ateistiska, icke-religiösa) kan man dra - inte alltför långsökta - växlar till att Lennonavbildningar ersatt ikonbilder på Jesus. Numera slängs han villigt upp på folkhemmens väggar. Han har blivit rumsren, ett enkelt sätt att få billiga trovärdighetspoäng för den ängslige. Men inte hänger han där ensam, trängs gör han med andra legendarer. Gallerix torde tjänat sig en hacka på den antikapitalistiska fredsförespråkaren, på samma sjabbiga sätt som Ché exploaterats till obscena proportioner. Tomrummet efter religionen måste fyllas i vår sekulariserade och stundom andefattiga vardag. Jesus ut, Lennon in. Detta är inget nytt; behovet vi har av att beundra, följa och vörda personer med ett starkt budskap. I kontrast frodas tendenser att "vi" kollektivt hyser alltför stor tilltro till individualiteten. Det frustrerar mig eftersom flockdjuret människan samtidigt törstar efter någon/något att styra oss i rätt riktning. En sak är dock säker: jag föredrar avhållsamhet till inköp hos storkedjorna.

Något som det heller inte råder några tvivel om är att I Met the Walrus får mig att tro på kreativitet som religion.
Budskapet är lika betydelsefullt nu som då, Lennons "profound whatever":

# dir: josh raskin "i met the walrus" (1969/2008)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback